Lär känna trädens rynkor: Tidsperspektiv, uppskattning & fascination

För mig är varje skogspromenad unik, på det viset att jag vissa dagar är helt uppe i tanken med jobb och vardagsliv, medan andra promenader handlar mer om att glatt tralla med till kvittrande fågelsång. Jag förundras ofta över skogens förmåga att skapa svarta hål där en halvtimmas promenad lätt har en förmåga att förlängas & förlängas. Det känns skratt-retande nog därför att jag aldrig trots flera års erfarenhet vet vad en skogspromenad kommer att resultera i.
Som sagt varje gång jag tar steget ut i skogen är för mig unik, och denna promenad blev inget undantag....

Det var en regnig dag och kanske var det just stillheten och det dova ljuset som fick mig att stanna vid en gammal grans skrovliga stam. Jag drog med handen över dess rynkiga bark och förundrades över dess hårda, skorviga yta.
Likt en gammal människas rynkor såg jag nämligen i barken så många känslouttryck & livserfarenheter.

Jag tänkte mig tillbaka till hur trädet måste ha lyssnat till de mest intressanta konversationer, sett de mest underhållande regnkläderna och likt en vis man så många gånger tänkt;"Ja nu, är den galna människoarten på språng här igen". 

Foton av Cedric Pollet

Foton av Cedric Pollet

Foton av Cedric Pollet

När jag sedan fortsatte min promenad så kunde jag inte sluta att fokusera på de olika träden och deras unika typ av stammar. Det var som att varje träd hojtade; "Kolla på mig, Kolla vad jag har varit med om".

Jag ställde mig bredvid en ung liten björk som med en stor svart skåra i sin bark berättade om en svår sjukdom. Tydligen hade angreppet kommit för några vårar sedan och än idag var såret öppet. Jag lade min hand på såret och kunde känna smärtan. Jag höll om den unga björken som stärkande nog inte slutat att växa.


Jag tog avsked och vandrade vidare förbi generation efter generation.
Eftertanken och reflektionen bröts av det mossigaste träd jag någonsin stött på. Jag kunde inte ens se dess stam utan hörde bara hur trädet muttrade åt mig och sa;

 ”Vänta tills du själv blir gammal, då växer det grova hår och lava även på dig”.

Foton av Cedrik Pollet.

Stammen och barken på ett träd bär med sig en intressant livshistoria och är enligt mig fascinerande vacker.  En man som delar mitt intresse för trädens konstruktion är den franska fotografen Cedric Pollet. Han har rest runt i 39 länder i jakten på vackra trädstammar och publicerat tre fängslande böcker om ämnet Bark, 'Ecores, galerie d art a ciel ouvert' (endast bilder på bark) samt 'Winter Gardens'. Foton publicerade i detta inlägg och böckerna finns att beställa på Cedrics hemsida.

I slutet av min promenad kändes det som att jag gick i en helt ny värld, en värld där min relation till träden var så mycket mer fulländad, som att jag gick bland gamla vänner.

Träden är likt du och jag på livets resa. En resa som kommer att skåra oss på olika sätt och bära med sig sina berättelser. men visst är det ändå detta, som gör oss till de vackra utryck av liv och sammanhang som vi faktiskt är.

Gillade du det här inlägget? Det värmer mitt hjärta att veta det! Kommentera eller Gilla inlägget genom att trycka på hjärta symbolen <3