Vad naturen kan lära oss om Acceptans

De flesta av inläggen i denna blogg utgår från forskning om naturen och jag själv är grymt fascinerad av kunskapen som finns att hämta inom denna värld.

Men är det därmed bara vetenskapligt, svårformulerat kunnande som räknas?

Absolut inte! Vilken tråkig värld om vi inte även värdesatte kunskap som inte gick att kategorisera eller kvantifiera.

Jag tror vi måste bli bättre på att lyfta fram den sanning som lever i våra egna erfarenheter men också våga lyfta fram det som naturen direkt och indirekt kan lära oss.

Jag tänkte därför börja med en ny kategori och serie i bloggen som jag valt att kalla naturens lärdomar. Här kommer jag att ta upp vad naturen fått mig i min direkta upplevelser att inse och

Första temat är Acceptans.

Acceptans i naturen

På senare år har nämligen livet gått lite bananas, där allt mer oförutsägbara händelser fått mig att möta vardagens mindre instagram-bara sidor. Det har varit händelser som skapat tomrum. Händelser där rädsla och oro har blandats med en splittrande värk. Det värsta har nog ändå varit just händelser som skapat den där bottenlösa förvirringen, som endast kan uppstå när det finns kärlek att ge, men som plötsligt inte har en mottagare eller en slutstation...

Oförklarliga händelser som gör att det gör ont att andas.

Livet har ju den tendensen, lite allt på en gång. Vi utropar, Varför händer detta mig? och plötsligt står vi där på biblioteket, med en självhjälpsbok i handen och med starkt motstånd. För livet ska väl inte vara så här? Det måste vara något jag gör fel. Något som alla andra, glada människor där ute gör rätt.

Jag släpper kontrollen. Jag går och stänger den tunga biblioteksdörren bakom mig. Kunskap från ord hjälper mig inte nu. Jag måste själv, med hela kroppen förstå. Jag går ut i naturen, som i små korta doser av samvaro, hjälper mig att hänga med. 

Hjälper mig att utan ord, fatta det där vi kallar acceptans.

Acceptans i naturen

För ute i naturen, ser jag hur både livserfarna ekar och alnar har ärr som tyder på sjukdom och slitage. Ingen som är av naturen kommer undan.

Livet vore kanske inte livet utan formandet av bekymmersamma rynkor & smärtsamma ärr.

Jag sätter mig vid en porlande bäck där flödet rinner igenom varje sten. Jag lär mig att livet liknar just detta flöde och det enda jag kan göra är att försöka följa med.

Jag måste acceptera det jag inte kan förändra och likt vattnet i den porlande bäcken, fortsätter mitt liv ändå att rinna.

Jag känner lukten av den sega kådan som rinner från en björk med ett öppet och infekterat sår. Jag inser att jag måste acceptera att vissa sår, inom mig, kanske  heller aldrig kommer att läka. Jag måste därför erkänna att de finns och nu är en del av min kropp. Hur jag hanterar och vårdar såret blir dock nästa fråga?

Jag ser hur löv faller från trädet och inser att avsked och släppa taget är en del av livet och att allt liv har just sin gång.

Tycker denna bild så vackert representerar hur lövet försöker
desperat hålla kvar i isen som sakta smälter ifrån...

acceptans i naturen.

Acceptans är att låta processen vara. Låta isen smälta.

Jag lutar mig mot en gran, vars rötter är förankrade och växer på en avhuggen stubbe. Jag slås av att jag själv förlorat mina rötter men att jag likt granen, kanske kan gro igen fast utifrån en ny slags plattform.  

 Jag lägger mig ner, tar ett djup andetag och känner i hela kroppen att jag endast är natur. Det gör faktiskt inte längre lika ont att andas. Jag accepterar var jag är och ger upp.

Jag behöver inte förstå ordet acceptans, det finns inga rätt eller fel. I naturen försvinner mitt vetenskapliga intellekt. Jag får en Micro-vila av stillhet. Det är allt, jag behöver just nu.  

Acceptans, acceptans och ja Acceptans!

Det finns mycket att läsa om detta tema men jag vill höra från era berättelser och erfarenheter! 

Gillade du det här inlägget? Det värmer mitt hjärta att veta det! Kommentera eller Gilla inlägget genom att trycka på hjärta symbolen