Att tillhöra ett landskap.

Tim Ingold’s concept of the ‘Dwelling perspective’, försöker överkomma separationen mellan människan och dess landskap, genom att föreställa sig att landskapet bär på en konstant, skapande berättelse. Det är landskapet som vittnar det som övertid utspelar sig och bär därmed på ett levande minne av allt och alla utryck av liv som existerat där. Du kan läsa om Dwelling i en enklare artikel eller mer djupgående PDF.

Att uppleva ett landskap är att ingå i en process av att i nuet minnas allt som varit. En process där vi utifrån våra tidigare erfarenhet går in i en tidsresa där vi skapar och upplever tillsammans med landskapet tidigare erfarenheter. Lite som att vi förenar antropologin med arkeologin och nutid.

Ordbajs för vissa men för mig öppnar det upp mitt sinne och skapar en tankebubbla av magi.

Bilder från Färöarna, där mina steg bara var ett av många, i ett ständigt levande liv.

levande landskap.

Jag tycker att det är viktigt att vi förstår att naturen vi upplever inte endast är en kuliss för mänsklig aktivitet, utan en levande helhet som vi konstant samspelar med. Låter som sagt kanske flum och svårt, men på vandringar i Sverige så är det många av oss som upplever hur stenrösen, gamla gärdsgårdar och dalar får oss att tänka på den vardag som tidigare varit så självklar där. I flera vetenskapliga studier, där människor tillfrågas om varför landskapet upplevs som hälsofrämjande så kommer då och då också just dessa kulturella aspekter upp. Vi mår bra av att känna oss som en del av en historia. 

Stenrösen kickar till liv ett intresse, fascination och nyfikenhet.
En anknytning till de som tidigare varit. 

levande landskap

Men kulturella aspekter behöver inte alls bara vara av människan skapade objekt. Gamla träd, mossiga stubbar, specifika arter ger oss information om att landskapet fått växa vilt. Människor vandrar långa vägar för att nå till denna vildhet och få vila i dess (o)konstruerade och  (o)kontrollerade famn. Studier visar hur orörda landskap får människor att känna sig hemma, som en del av naturen och som en del av ett flöde.

Jag själv stannar upp vid stenhögen som tidigare varit en bostad längs med kusten. Slås av tankar ifall de människor, som för mig levde då,  kanske skulle skratta åt kaoset i det vi kallar nu. Jag tänker på framtiden och hoppas att stenhögen aldrig ska fraktas bort. Att stenhögen sakta ska bli täckt av mossa och lavar. Jag vill ta bort mig själv från landskapet, vill inte vara där och skapa spår.  Andetaget gör sig påmind. Jag andas in saltdoftande vind. Människorna som levde då viskar i form av en känsla. Känslan berättar att jag är en del av stenen, en del av de växter som börjat omringa dess hårda skal. En del av de människor som likt mig vandrat livets stig.   

Det förflutna och framtiden finns i det jag kallar nu.
En känsla av tillhörighet.

P1000786.JPG

The Dwelling Perspective  ger mig det sunda förnuft som både du och jag så desperat behöver just nu. Vi måste börja inse att landskapet, den fantastiska detaljrika scen som vår vardag sker i är levande. Landskapet minns våra handlingar, den kommer ihåg den näring vi väljer att ge och den får ärr när vi förstör dess artrika ekosystem.

Vad vill vi att nästa generation ska minnas när de vandrar på våra stigar? Hur vill vi att våra barn ska må när de själva tar steg efter steg i landskapet?

 En reflekterande Torsdag ❤️💓 
Hur känner ni läsare? Har ni hört talas som The Dwelling Perspective eller liknade teorier? Slås ni också av reflektioner om tidigare liv när ni i sommar upplever vårt vackra landskap?

Gillade du det här inlägget? Det värmer mitt hjärta att veta det!
Kommentera eller Gilla inlägget genom att trycka på hjärta symbolen <3