Att äga sin insida!

Har ni varit med om att en promenad med en vän kan få en att se sig själv på ett helt nytt sätt? Som att ett vanligt hur-mår-du-samtal? leder till ett specifikt tema som leder till nästa grej, som leder till nästa. Ord som studsar mellan två munnar. Sen sitter man där och fikar på sötdoftande clementin och kommer plötsligt på sig själv med att säga…

Det är första gången jag delar detta med någon annan än min partner…

självkänsla

Ett sådan samtal hade jag precis under en vanlig söndagsförmiddag i skogen. Det är så magiskt och svårt på något vis. Att dela livet med andra kräver mod. Det kräver att vi vågar blotta våra mörka, sköra och kanske skamfyllda sidor. Inte bara för en vän utan kanske framför allt för oss själva.

Jag har nämligen alltid velat beskriva händelser i mitt liv på ett lite små vackert sätt. Humor är en bra försvarsmekanism. Med humor behöver man inte göra andra oroliga. Med humor behöver man inte heller själv inse hur händelser i livet är och har varit skiiit jobbiga. Som att jag genom vackra omformuleringar skyddat mig själv från att se vad som faktiskt är min berättelse. Min levda historia.

processed_DSC_4637.jpg

Än idag förstår jag inte allt och än idag vet jag inte varför. Men det spelar ingen roll! För jag börjar allt mer äga detaljerna av det som faktiskt är mina upplevelser. Äga dem utan att på någotvis känna att de gör mig extra speciell, extra konstig, extra störd utan det enda det gör är att det gör mig till mig.

Förutom en vän så är det fantastiskt hur naturliga miljöer gör mig mer öppen och tillåtande för mina känslor. Brukar bland annat skrika och gråta i skogen. Ligga på mossan och krascha. Skörheten får finnas där. Granen dömer inte och orden får studsa tillbaka. Som att det är enklare att visa alla sidor av sig själv för träd som inte skvallrar.

Självledarskap

Ja, kabom! Livet alltså!

Små steg ska man vandra både på insidan och utsidan. Aldrig slutar man växa! Men att vara modig och våga utforska sitt egna liv. Sätta ord och beskriva det som känns.

Det gör att tryggheten inte längre söks från utsidan utan ägs på insidan!

Har du också haft sådana där moments när du plötsligt ser dig själv i ett nytt ljus? Vad var det som hände? Vill du dela? Ps går bra att vara anonym i kommentarerna, kan vara ett bra sätt att börja😊

Varför går du till Naturen?

Förra året på alla hjärtans dag skrev jag ett blogginlägg om varför jag går till naturen. Inte trodde jag att listan skulle bli så lång :) och när jag satt där och skrev orsak efter orsak, fattade jag för första gången, vilken enorm mening som naturen fyller i mitt liv. Det handlar liksom inte bara om att “stressa ner” utan fågelkvitter, lukten av mossa, att känna storheten i enkelheten. Varje ögonblick med sin egna känsla.

Och det kan vara oerhört mediditativt att faktiskt spalta ner alla tankar.
Så varför inte testa att göra det samma?

Sätt en timer på 10 minuter. Se till att du har penna och papper. Börja fundera varför du snörar på dig skorna och tar steget ut till naturen av alla platser!! Jag lovar dig du kommer hitta mer orsaker än vad du innan anar!

Kom ihåg att sedan kommentera eller maila mig just din lista. Det är så inspirerande att höra.

Varför jag går till naturen?

Jag går till naturen för att komma bort.

Jag går till naturen för att kunna andas nere i magen där det känns på riktigt.

Jag går till naturen för att lyssna på tystnaden.

Jag går till naturen för att fascineras av skönhet.

Jag går till naturen för att se hur liv och död, går hand i hand med varandra.

Jag går till naturen för att röra kroppen utan andras dömande tankar.

Jag går till naturen för att hitta hem till det där stället inom mig själv.

Jag går till naturen för att aktivera kroppens alla sinnesorgan.

Jag går till naturen för att hitta lösningar på problem.

Jag går till naturen när verkligheten är svår att förstå.

Jag går till naturen när jag inte orkar att vara som alla andra.

Jag går till naturen för att skratta ifrån hjärtat.

Jag går till naturen för att sitta på en stubbe och fundera.

Jag går till naturen för att utmana mig själv och se hur mycket kroppen kan klara.

Just de, glöm inte att signa upp för mitt nyhetsbrev.
Inget spam utan extra material för dig som är intresserad av Natur och Hälsa!

Gillade du det här inlägget? Det värmer mitt hjärta att veta det! Kommentera eller Gilla inlägget genom att trycka på hjärta symbolen <3

Read More

Naturen är INTE en hälsotrend

Förra helgen fick jag uppleva fantastiska Allt för hälsan. En grym mässa med massa tips om hur jag kan utvecklas och leva ett mer hälsosammare liv. Blev positivt överraskad över att det var flera märken och privatpersoner med en ekoprofil, som liksom jag tröttnat på utbudet och velat förändra. Träffa bla. denna varma kvinna….
Trots all pepp och all inspiration så kan jag ändå känna att intresset för att vara med naturen kanske inte var mässans största dragplåster och ja, som titeln på inlägget syftar på så är

Naturen inte (än) en hälsotrend

upload.jpg

Lite konstigt är väl detta ändå för vetenskapligt är det sedan länge bevisat att kontakten med Naturen är grundläggande för vår hälsa och välmående. Vi mår alla bra av daglig naturkontakt om detta så innebär att observera våra sinnen eller att bara gå ut i trettio minuter för en knippa frisk luft. Något som jag dock upptäcker kanske främst inom just specifika hälsoevent eller på sociala medier är att naturen inte alls upplevs som lika trendig som övriga hälsofrämjande aspekter.

Temperaturen stiger i min kropp. Jag gillar att bli utmanad, jag tycker om när människor ifrågasätter ändå känns det som jag i just detta samtalet nått en spärr. Människan framför mig vill inte lyssna och jag ser hur mobilen och scrollande av Instagramflödet väcker mer intresse.

Naturen kanske rent utsagt för många är skit tråkigt?

För det verkar som att det där med naturen inte är lika viktigt som träningen på gymmet och att det där med yttre miljöer inte är så intressant när det finns gröna smoothies att dricka

Och nu vill jag med er hjälp förstå varför?

upload.jpg

Här kommer några förslag som jag själv tänkt på.

Allt som handlar om naturen blir stämplat med flum och hippie fasoner.
Det är som att människor som förespråkar om att naturen har en hälsofrämjande effekt oftast stämplas som härliga livsnjutare som inte sitter med relevant fakta. Detta gör att temat natur och hälsa inte tas lika seriöst och upplevs som främst ett intresse som vem som helst, utan utbildning eller ens erfarenhet kan prata om. Vad tror ni ?

Tid till naturen finns inte. Mycket av vår tids produktion sker via en dator och de flesta jobben finns i stan. Lets face,  dagens effektivitets norm gör också att många knappt har tid att krama sina  barn och återhämtning eller sekunder över till naturen finns inte. Staden och samhällskulturen vi lever inom har därmed skapat både fysiska och psykiska barriärer mellan människan och naturen. Den är separerad ifrån vår verklighet och kanske något som många inte ens tror på att vi människor behöver?

upload.jpg

Vi längtar efter Quick fix med snabba resultat. De problem som flesta människor lider av idag handlar om livsstils problematik. Vi stressar, rör oss för lite och många av oss jobbar inomhus framför en skärm. Om vi vill försöka lösa denna problematik som att exempelvis öka “dosen av natur” i våra liv krävs det att vi ändrar om lite. Börjar prioritera annorlunda. Dessvärre är dessa mer långsiktiga förändringar lite svårare att göra. Vi är vana vid att söka snabba resultat och genvägen lockar mer. Funderar på om det skulle attrahera mer om naturkontakt funnits som ett piller att ta på burk. Vad tror du?

Vi behöver mer vetenskaplig forskning och kunskaps praktiserande : Trots att forskningen har kommit lång inom området så behövs det fortfarande mer beteendevetenskapliga och evidensbaserade studier för att förstå sammanhanget mellan människa och dess miljöer. Vi behöver också mer kunskap kring effekter på olika målgrupper så som utbrändhet, psykisk ohälsa, äldrevård m.m. Den praktiserande kunskapen måste också ut i våra vård sektioner, ännu upplever jag att vårdboenden, sjukhus och allmänna terapiformer applicerar alldeles för lite naturkontakt inom sin praktik.

Kontrollerande individualism I ett västerländskt samhälle blir vi formade av sekulära uppfattningar och en kultur som går mot ett självförverkligande av jaget. Genom att vi finner vår egna lycka, skapar vi vår egna perfektion formad av en starkt implementerad individualism. Vi är därmed vår egna lyckats smed och behöver inte ett högre perspektiv eller varandra för det vi benämner vara framgång. Att använda sig av naturen som ett verktyg för hälsa blir i denna kultur ett allt för svårkontrollerat verktyg. Det kräver att vi ser oss själva utifrån ett högre perspektiv. Att vi inser att vi kanske inte har all kontroll utan till viss del bara är en vattendroppe i det stora havet vi kallar liv. Vi tvingas i naturen att släppa vår självbild och fy tusan så obekvämt det plötsligt känns, eller vad tror ni, är ni villiga att hålla med?

Naturen hälsotrend

Ja faktum kvarstår att trots forskning som förtydligar hur Naturen bidrar med hälsofrämjande effekter likt den senaste dieten och träningsformen så tycks naturen förlora väljare i den allmänna diskussionen.

Inlägget är också skrivet då jag faktiskt är trött på att bli kallad Eco hippe trots att jag aldrig nämnt att jag varje dag kramar träd😁😂.

Så snälla hjälp mig, jag behöver era tankar för att lösa detta problem!

Gillade du det här inlägget? Det värmer mitt hjärta att veta det!Kommentera eller Gilla inlägget genom att trycka på hjärta symbolen <3

Att komma hem, att ha många hem och det där med platser som berör.

Vid Charlottenberg korsar vi gränsen mellan Norge och Sverige. Vi tar båda ett djupt andetag. Tallskogarnas raka linjer får oss att känna att nu är vi på väg hem. Vi campar vid en sötvattenssjö. Vi ler mot varandra. Leendet uppstår igen när vi nästa dag svänger av riksväg 154, upp på en grusväg sydost om Svenljunga. En grusväg som vi kallar "vår". Vi skymtar vårt röda hem och pustar ut. Allt ser ut att vara som det ska vara. Lukten liknar den som vi lämnade för 18 dar sedan, fast gräset verkar ha vuxit mindre än beräknat. När nyckeln sätts in i dörren kommer känslorna. Trygghet, tillhörighet, sammanhang, kärlek, ett fotfäste i virrvarret, identitet, glädje, axlar som äntligen slappnar av.

upload.jpg

Men vad är det som händer just där och då med oss människor? Vad händer när vi kommer hem eller till en plats som berör?

Jo, forskning inom b.la. miljövetenskap, lägger specifikt fokus på just de emotionella band som vi människor skapar till specifika platser och sammanhang. Vi kan kalla det "sense of place", och behandlar begrepp som platsanknytning/platsidentitet. I teoretiska termer beskrivs det som "De specifika komponenter och känslor som gör en plats unik, vilket existerar i människors upplevelse av plats, som i sin tur påverkas av platsens fysiska prägel, mänsklig handling och sociala relationer".

Det finns ett intresse av att försöka förstå just den känslan vi känner när vi möter olika miljöer och enligt en litteraturundersökning av Lewicka, 2010 verkar de flesta människor ha en slags platsanknytning på något sätt. Alltså, oavsett om du bor i staden, på landet, upplever dig själv som en slags resenär, så verkar de vara en del av att vara människa att vi per automatik, i mötet med vissa miljöer, väljer att skapa en relation med dessa. Platsen etsar sig in i våra hjärtan, lika väl som en anknytning till en annan människa.

Kanske är det till och med enklare för oss människor att skapa anknytning till en plats än en annan människa? Vad tror du om de?

upload.jpg

Vi kan ha en starkt anknytning till olika platser men i boken " House as a mirror of self" tydliggör Clair Cooper, hur det för de allra flesta, är otroligt viktigt att ha ett ställe där vi kallar hem. Ett hem står för rötter. Att vara hemma blir en symbol för kontinuitet och ordning. Det är här vår identitet formas, bekvämlighet, tillhörighet, säkerhet och skydd. Utan ett hem blir individen sökande och platslös, vilket kan vara en frihetskänsla för ett tag men oftast en svår känsla att bära under en längre tid.

Vad som är hem för just dig och mig kan dock vara olika...

Det kan vara ett rum, en konkret plats, ett ställe i världen, kanske platsen du varit längst på eller vuxit upp i?  Det kan också vara de specifika komponenter som platsen har som gör den speciell ex, mosslukten i kombination med vajande granträd eller kullerstenar och små caféer i gathörn. Detta gör att just din unika plats kan återkomma i olika delar av världen. Ett hem kan i denna teknologiska värld också finnas digitalt. Kanske har du ett ställe på internet som du kan vara trygg och formas i? Vissa benämner också hur hemmet mer sitter som en känsla i kroppen och därmed alltid finns tillgänglig.

upload.jpg

När vi varit borta från det vi kallar "hemma" visar olika vetenskapliga studier att vår anknytning till platsen ökar.

Oftast korrelerar platsanknytning med tid spenderad på platsen, men både Lewicka och bla Per Gutavsson, 2009, diskuterar hur resandet och upplevelser av andra platser gör att vi får ännu starkare anknytning till vårt hem och just våra symboler.  Detta gör att när vi kommer hem från en resa så förstärker vi symboliken med just vårt hem och kanske till och med blir ännu mer engagerade i frågor som rör detta?

Vad tror du om detta? Ökar platsanknytningen när vi har varit borta ett tag? Ökar platsankntyningen till hemmet, när vi har sett många andra hem?

upload.jpg

Sammanfattningsvis visar de flesta studier på att människor med hög platsanknytning demonstrerar en högre känsla av tillhörighet, är mer nöjda med sitt liv, har starkt socialt kapital och upplevde ett starkt existentiellt fotfäste. Intressant nog visar vissa studier att hög platsanknytning också korrelerar med att vi som människor är mindre egocentriska och verkar föra mer tydliga resonemang kring frågor om värderingar och universalism.

Men vad är det som gör att vi skapar känslomässiga band till en specifik plats? Är det byggnaderna? Människorna? Utbudet av butiker och caféer? Det rika djur och växtlivet? Eller är det något helt annat som vi inte riktigt kan sätta fingret på.

Detta är dock svårare, att enligt den forskning jag har läst att faktiskt förstå. För vissa människor är det de sociala (mänskliga relationerna) som formar känslan av hem. Andra för diskussioner om fysiska aspekter och hur träden, miljön, just den gässgården eller det torget får dem att ankra sig. En del studier tar även upp det som kallas "genius loci", och som relaterar till hur vissa platser upplevs ha en egen själ och ande. Karin skriver så insiktsfullt om hur svårt det är att lära känna en plats. Hur platskänsla tar tid, är svår att sätta sätta fingret på men ändå är så närvarande och viktig.

upload.jpg

Även om de är svårt så är det alltså värt att fundera på, vad det är för aspekter som
framkallar känslor i den plats du kallar hem?
Varför är just denna plats viktigt för dig?

För även om forskning, vetenskap och studier, talar sitt språk, så säger de inte allt och det är viktigt att vi själva reflekterar över de känslor som vi formar till specifika miljöer. Observera att alla känslor även de som är svåra och obehagliga måste tas in och värderas. Även om platsidentitet korrelerar till ökat välmående är det också värdefullt att fundera på de negativa konsekvenserna av platstillhörighet.

Kan det vara så att för hög känsla för en plats också gör oss sköra om denna plats försvinner? Kan det vara så att för hög känsla av plats skapar ett fiendeskap mot andra? Kan vi älska en plats för mycket?

Så nu vill jag höra från er!! Vad har du själv för tankar om plats, anknytning och känslomässiga band?
Upplever du att vissa platser är mer betydelsefulla än andra?
Undrar också om du bara har ett ställe som du kallar hem eller flera? och vad detta/dessa hem symboliserar för dig?

Gillade du det här inlägget? Det värmer mitt hjärta att veta det!
Kommentera eller Gilla inlägget genom att trycka på hjärta symbolen <3

Våra stenåldershjärnor behöver naturen inte överskattat storstadskaffe.

upload.jpg

Då var det dags igen. Ny krönika publicerad på Vilse.co

Jag kan inte säga att jag är en av de personer som älskar storskaliga stadscaféer. Tycker liksom att kaffet får en annan smak när det kommer med ett slarvigt skrivet namn, i skållhet papperskopp. Jag tar en klunk. Så illa kanske det inte är ändå, men vad gör jag egentligen här?

Jo, livet som bjussar på så mycket utveckling, härliga upplevelser men också mentalt kaos och ständig hets har gjort mig irriterad och svag. Speciellt är det när jag är i större i städer.. då kan jag verkligen känna att mina krafter lätt tar stryk och jag fick jobba hårt med att bara hitta till detta fik. Som tur var ska kaffe vara den pick-me-up vi behöver när allt känns fel. Bara doften av denna underbara böna kan underlätta de största av problem. Lika snabbt som kaffet beställs, går dock denna effekt ut. Jag funderar på påtår och mer långvariga strategier som får våra kroppar att hålla ut.

För de är ju inte bara jag som är sliten! Hjärntrötthet, utbrändhet och överkänslighet är nyord. Enligt rapport från Försäkringskassan är sjukskrivningarna ett samhällsproblem. Ångest, oro och stress hör till vanligheterna. Människor som en dag bara tar slut. Jag slögooglar. Läser texter om att vi har förlorat vår relation till livet. Vad är meningen med allt egentligen? Enligt Socialstyrelsen ökar depression och psykisk ohälsa icke förvånansvärt, även hos barn.

Jag tror att utvecklingen helt enkelt handlar om att vi trycker in och gör för mycket! I vårt livspusslande ska varje sekund planeras in. Att köra bil och ringa ett jobbsamtal samtidigt som vi äter en macka till lunch, är idag mångas “vinnande” verklighet. Hjärnforskaren Katarina Gospic, förtydligar dock hur vår hjärna sett likadan ut de senaste 40 000 åren och därmed inte är riktigt anpassad för multitasking. Fokus, kontroll och olika beslut hit och dit kräver nämligen att hjärnans organisationscentra (prefrontala cortex) alltid är i full produktion. Klart att vi tillslut kollapsar! Våra hjärnor har fått nog och kaffe eller en trendig ny diet nja, det fixar inte de långsiktiga problemen i en sönderstressad kropp.

Kanske är det därför så att våra “stenåldershjärnor” istället behöver blanda all denna hets och produktion med miljöer av enkelhet, återhämtning och reflektion. Att en trygg naturmiljö är det som verkar funka bäst, behöver vi inte tänka länge för att förstå. Rent historiskt har människan alltid återhämtat sig i naturen, en teori som nu är vetenskapligt bevisad.

I bl.a. en studie från Stanford University har forskarna använt sig av EEG för att se ifall det finns någon skillnad på hjärnaktiviteten hos personer som tar en promenad i staden och de som promenerar i en park med biologisk mångfald.
Resultatet var att de kunde se hur de människor som gick i parken hade minskat blodflöde i prefrontala cortex. Det visade sig att promenaden i parken gett det ständigt, aktiva kontroll centrumet en chans att sakta ner. Kortisolet, som hos många av deltagarna låg på rekordnivå hade också minskat i produktion och de uttryckte hur naturen gett dem en möjlighet till självreflektion.

Studier från b.la. Göteborgs grön rehabilitering verksamhet, förtydligar hur skogar, grönområden och brusande hav skapar kravlösa miljöer där intryck får komma och gå, utan att vi ska vara där och peta. Naturen ger inte vår livspusslande hjärna lika mycket att kontrollera och en chans till att bara va, något som för själen kan tyckas känns ganska bra…

Vår respons på naturliga miljöer, men även på sinnesstimuli som får oss att tänka på naturen, är oftast direkt. Forskning visar hur kontorspersonal, genom att de bara förflyttats till en fönsterutsikt av lövträd upplevde hur arbetsmiljön och välmåendet förbättrades, dag för dag. Vi orkar liksom inte leva i ett konstant stadie av kamp och flykt och något så enkelt som att bara lyssna på fågelsång, ger kroppen en mikrovila och lugn och ro ett tag.

För vila är inte så farligt som vi tror. När hjärnan får en chans att andas ut, kommer nämligen de positiva hälsoeffekterna som på automatik. Flera studier visar hur tid i och med naturliga miljöer ökar vår förmåga till kreativitet, nya idéer och innovation. Bättre immunförsvar är också ett resultat. Arbetsplatser med gröna inslag rapporterar mindre sjukskrivningsdagar och förbättrad prestation. Något för er chefer att ta till er!

För vi kan inte längre ignorera vetenskaplig fakta. Borsta bort naturen som något som inte passar in på mig och min livsstil. Naturen kan inte heller bara vara en hobby, som går att utnyttja när lusten utan naturkontakt måste in i vardagen. Jag menar hur jobbigt kan de va att ta en extra promenad eller att bara välja och stirra på ett löv ett tag? För även om jag själv också tycker att en kopp starkt kaffe för stunden smakar och doftar så gudomligt bra, kanske det är det dags att ge kroppen den långsiktiga förändringen den faktiskt vill ha?