Ett försök till en röst när valen är många

upload.jpg

Konstigt nog så låter mina taktlösa steg förhållandevis lite. Vandringskängor som rör sig på barrfyllda stigar skapar endast dova, evigt hasande ljud. Skogsduvor som skorrar. Väggmossegrönt, tagellavgrått och granbarksbrunt. Färgskalor av lugn. En skog till skillnad från valplakaten som nu poppat upp längs med slingriga vägar behöver inte skrika efter uppmärksamhet. Skogen har  inga politiska manifest men kommer enligt mig med mer självklara svar.

Är det kanske därför hit vi ska gå när frågorna och valen blir för många?

I b.la. en rapport från Stockholms universitet, förtydligas hur klyftan mellan människans värld och naturens värld ökar. Naturen sköter sig själv långt bort från stela kanter och blålysande mobila ljus. I naturen ger bruset avkall för tystnaden. Människans åsikt om hur världen borde vara och borde skapas den hörs inte där. Klass, kön och hudfärg inget av detta bryr sig varken stenen eller skatan om. Naturen gör på så vis den identitetssökande människan nollställd och okategoriserad. Vart vi sätter nästa fotsteg är mer relevant. Att-göra-listan fylld med självförverkligande blir mindre viktig och avsaknaden av etiketter får oss att äntligen pusta ut.

Det är liksom så himla skönt att bara vara ingenting ett tag, en känsla som vi nu
i valtider kanske ska ta nytta av?

För när vi blir så där avskalade så minskar vi på vår kontroll och självbesatthet. Vi vänder blicken utåt och uppmärksammar hur vattendragen sinar och skogsbränder kan tändas av den minsta gnista. Eldförbudet och sommaren 2018 fick oss att bry oss. Marken under våra fotsteg blev inte längre en kuliss, utan en levande del av oss själva.

Vi känner nu naturens smärta. Våra egna hjärtan har börjat att brinna.  
På sociala medier denna sommar har många av oss velat få den lilla människan att vakna.

Människor som har en bibehållen relation med naturen beter sig nämligen ofta så. Forskning visar hur en känslomässig kontakt till naturliga omgivningar gör att vi ser vårt egna välbefinnande utifrån ett större perspektiv. En vetenskaplig studie från en veckas vildmarksäventyr förtydligar också hur tid i naturen får oss att rannsaka oss själva. I naturens värld ser vi konsekvenserna av våra handlingar. Värderingar och prioriteringar sätt på sin spets. Valen vi gör i nuet blir viktiga. Vi tvingas att ta ansvar. Vi vill att andra ska ta samma ansvar. Drivkraften är osjälvisk pådriven av rädsla och sorg men framför allt kärlek.

Vi vill ha en ny värld! En vettigare värld! Men hur sjutton ska vi göra?!?

För de är ju inte lätt! När vi tar oss ut till en park, en skog, ett fjäll, eller ett hav tickar nämligen hjärnan igång i full fart. Vi går igenom allt som har gjorts och sagts. Kommer på saker som att vi glömde skicka grattiskort till familjemedlemmar. Kanske rent av är elaka mot oss själva. Ibland är självhatet en svår kritiker att hantera.

Men ge inte upp. Stanna kvar tills hjärnan inte längre har något att sortera. Tills att du är uttråkad och matt. Tills att blicken vänds utåt och du uppmärksammar de växter, träd och djur som finns runt omkring. Kom bort från ditt egna tjatter ett tag. Bara sitt där, i lugnet, i det avskalade och fråga naturen hur den tycker att livet borde va?

Var sedan redo och lyssna. Svaret kanske kommer mer som en känsla. Ett ord flera ord. En mening.

Ha papper och penna i fickan, ibland är det svårt att minnas när allting blir så självklart.  Ta sedan med dig lappen till kontrasten. Läs den innan du stoppar dina val i små vita kuvert och innan kryssen på människor med sociala etiketter spelar roll.

Då skulle jag ändå säga att du har gjort ett tappert försök.
Den lilla människan i allt detta stora.

Att komma hem, att ha många hem och det där med platser som berör.

Vid Charlottenberg korsar vi gränsen mellan Norge och Sverige. Vi tar båda ett djupt andetag. Tallskogarnas raka linjer får oss att känna att nu är vi på väg hem. Vi campar vid en sötvattenssjö. Vi ler mot varandra. Leendet uppstår igen när vi nästa dag svänger av riksväg 154, upp på en grusväg sydost om Svenljunga. En grusväg som vi kallar "vår". Vi skymtar vårt röda hem och pustar ut. Allt ser ut att vara som det ska vara. Lukten liknar den som vi lämnade för 18 dar sedan, fast gräset verkar ha vuxit mindre än beräknat. När nyckeln sätts in i dörren kommer känslorna. Trygghet, tillhörighet, sammanhang, kärlek, ett fotfäste i virrvarret, identitet, glädje, axlar som äntligen slappnar av.

upload.jpg

Men vad är det som händer just där och då med oss människor? Vad händer när vi kommer hem eller till en plats som berör?

Jo, forskning inom b.la. miljövetenskap, lägger specifikt fokus på just de emotionella band som vi människor skapar till specifika platser och sammanhang. Vi kan kalla det "sense of place", och behandlar begrepp som platsanknytning/platsidentitet. I teoretiska termer beskrivs det som "De specifika komponenter och känslor som gör en plats unik, vilket existerar i människors upplevelse av plats, som i sin tur påverkas av platsens fysiska prägel, mänsklig handling och sociala relationer".

Det finns ett intresse av att försöka förstå just den känslan vi känner när vi möter olika miljöer och enligt en litteraturundersökning av Lewicka, 2010 verkar de flesta människor ha en slags platsanknytning på något sätt. Alltså, oavsett om du bor i staden, på landet, upplever dig själv som en slags resenär, så verkar de vara en del av att vara människa att vi per automatik, i mötet med vissa miljöer, väljer att skapa en relation med dessa. Platsen etsar sig in i våra hjärtan, lika väl som en anknytning till en annan människa.

Kanske är det till och med enklare för oss människor att skapa anknytning till en plats än en annan människa? Vad tror du om de?

upload.jpg

Vi kan ha en starkt anknytning till olika platser men i boken " House as a mirror of self" tydliggör Clair Cooper, hur det för de allra flesta, är otroligt viktigt att ha ett ställe där vi kallar hem. Ett hem står för rötter. Att vara hemma blir en symbol för kontinuitet och ordning. Det är här vår identitet formas, bekvämlighet, tillhörighet, säkerhet och skydd. Utan ett hem blir individen sökande och platslös, vilket kan vara en frihetskänsla för ett tag men oftast en svår känsla att bära under en längre tid.

Vad som är hem för just dig och mig kan dock vara olika...

Det kan vara ett rum, en konkret plats, ett ställe i världen, kanske platsen du varit längst på eller vuxit upp i?  Det kan också vara de specifika komponenter som platsen har som gör den speciell ex, mosslukten i kombination med vajande granträd eller kullerstenar och små caféer i gathörn. Detta gör att just din unika plats kan återkomma i olika delar av världen. Ett hem kan i denna teknologiska värld också finnas digitalt. Kanske har du ett ställe på internet som du kan vara trygg och formas i? Vissa benämner också hur hemmet mer sitter som en känsla i kroppen och därmed alltid finns tillgänglig.

upload.jpg

När vi varit borta från det vi kallar "hemma" visar olika vetenskapliga studier att vår anknytning till platsen ökar.

Oftast korrelerar platsanknytning med tid spenderad på platsen, men både Lewicka och bla Per Gutavsson, 2009, diskuterar hur resandet och upplevelser av andra platser gör att vi får ännu starkare anknytning till vårt hem och just våra symboler.  Detta gör att när vi kommer hem från en resa så förstärker vi symboliken med just vårt hem och kanske till och med blir ännu mer engagerade i frågor som rör detta?

Vad tror du om detta? Ökar platsanknytningen när vi har varit borta ett tag? Ökar platsankntyningen till hemmet, när vi har sett många andra hem?

upload.jpg

Sammanfattningsvis visar de flesta studier på att människor med hög platsanknytning demonstrerar en högre känsla av tillhörighet, är mer nöjda med sitt liv, har starkt socialt kapital och upplevde ett starkt existentiellt fotfäste. Intressant nog visar vissa studier att hög platsanknytning också korrelerar med att vi som människor är mindre egocentriska och verkar föra mer tydliga resonemang kring frågor om värderingar och universalism.

Men vad är det som gör att vi skapar känslomässiga band till en specifik plats? Är det byggnaderna? Människorna? Utbudet av butiker och caféer? Det rika djur och växtlivet? Eller är det något helt annat som vi inte riktigt kan sätta fingret på.

Detta är dock svårare, att enligt den forskning jag har läst att faktiskt förstå. För vissa människor är det de sociala (mänskliga relationerna) som formar känslan av hem. Andra för diskussioner om fysiska aspekter och hur träden, miljön, just den gässgården eller det torget får dem att ankra sig. En del studier tar även upp det som kallas "genius loci", och som relaterar till hur vissa platser upplevs ha en egen själ och ande. Karin skriver så insiktsfullt om hur svårt det är att lära känna en plats. Hur platskänsla tar tid, är svår att sätta sätta fingret på men ändå är så närvarande och viktig.

upload.jpg

Även om de är svårt så är det alltså värt att fundera på, vad det är för aspekter som
framkallar känslor i den plats du kallar hem?
Varför är just denna plats viktigt för dig?

För även om forskning, vetenskap och studier, talar sitt språk, så säger de inte allt och det är viktigt att vi själva reflekterar över de känslor som vi formar till specifika miljöer. Observera att alla känslor även de som är svåra och obehagliga måste tas in och värderas. Även om platsidentitet korrelerar till ökat välmående är det också värdefullt att fundera på de negativa konsekvenserna av platstillhörighet.

Kan det vara så att för hög känsla för en plats också gör oss sköra om denna plats försvinner? Kan det vara så att för hög känsla av plats skapar ett fiendeskap mot andra? Kan vi älska en plats för mycket?

Så nu vill jag höra från er!! Vad har du själv för tankar om plats, anknytning och känslomässiga band?
Upplever du att vissa platser är mer betydelsefulla än andra?
Undrar också om du bara har ett ställe som du kallar hem eller flera? och vad detta/dessa hem symboliserar för dig?

Gillade du det här inlägget? Det värmer mitt hjärta att veta det!
Kommentera eller Gilla inlägget genom att trycka på hjärta symbolen <3

Eva Sanner: Bli vän med mörkret

Mörker & Ljus existerar som alltid i våra liv & för mig som bor i de södra delarna av detta förundransvärt avlånga land, är det varje år fascinerande hur mycket min kropp påverkas av de skillnaderna som sker i dagsljus. Jag har skrivit tidigare om hur jag dansat in ljuset HÄR och Jag känner speciellt nu i slutet av Januari att kvällströttheten faktiskt börjar bli långtråkig! Fast är det meningen att vi ska känna oss på topp jämt?

Eva Sanner, är författare och psykosyntesterapeut &  har skrivit en text som tar oss läsare med på en morgonpromenad med reflektion kring den mänskliga relationen till mörkare tider och dagsljus. Texten berör hur årstidernas växlingar gör att naturen stannar upp eller flyr sin väg & kanske ställs även vi människor inför samma val?

Läs, Reflektera & Dela i kommentarerna med dig av din relation till Mörker & Dagsljus.

Känner du rent kroppsligen av Naturens olika cykler? Vad väcker texten för tankar inom dig?

DSC_0014.JPG

Klockan är åtta på årets kortaste dag och jag tar en morgonpromenad. På min vänstra sida ligger sjön svart och stilla, i väntan på sommarens badare. Men bryggorna ligger uppdragna på land och det kommer att dröja innan det blir något hopp från trampolinen. Jag tar av in på en mindre grusväg. Skogen erbjuder här ett annat och mjukare mörker. Jag släcker pannlampan och låter ögonen vänja sig. Bäcken porlar av smältvatten intill vägen och jag är noga med var jag sätter mina fötter.

För varje steg jag tar ljusnar det.

          När jag sedan åter kommer ut på en större väg har jag beteshagar på båda sidor om mig. Gräset är täckt av en frostig hinna som får det att se ut som strävt, grönskimrande silver. De första solstrålarna når över trädtopparna och jag känner både lättnad och glädje. Jag har 6 timmar och 25 minuter innan det blir mörkt igen. Jag vill använda dem väl.

1 (9).JPG

          I mina vänners bikupor har bina krupit ihop till en boll, med drottningen i mitten. De vibrerar med vingarna för att alstra energi och byter hela tiden plats, så att de turas om att vara ytterst. Förändringar i ljus och temperatur styr vid vilken tidpunkt bina går in i kupan för vintern. Samma faktorer bestämmer när björnen går i ide. Flyttfåglar lämnar Sverige på hösten och drar söderut, för att återvända först när våren kommer. Alla varelser, djur såväl som växter, påverkas på något sätt av årstidernas växlingar.

Så även vi människor. Redan för 2400 år sedan hävdade därför Hippokrates, läkekonstens fader, att vissa blev nedstämda på hösten, sov mera och tröstade sig med socker, medan andra blev nedstämda på våren, magrade och sov dåligt.

Idag beräknar man att årstidsbunden depression drabbar fem procent av svenskarna. De flesta av dem är kvinnor och de flesta blir låga under den mörka årstiden. Också de som inte är deprimerade känner ofta ökad trötthet och större sömnbehov under den mörkaste delen av året. Mindre solljus påverkar nivåerna både av sömnhormonet melatonin och av serotonin, som styr stämningsläget.

1 (11).JPG

          Men i Tromsö, ca 400 kilometer norr om polcirkeln, blir invånarna inte mer vinterdeprimerade än folk längre söderut, trots att det där är totalt mörkt i sex veckor. Forskning gjord i Norge visar att ju längre norrut personer bor, desto mer positiva är de till vintern och mörkret. Tromsöborna mest av alla. De ser vintern som vacker och mysig och vill vara ute mycket, sova mer och minska stressen. Det gör vintern till deras favoritårstid.

”Ut på tur, aldrig sur”, liksom. Alltså: attityden till mörkret påverkar till stor del hur vi reagerar.

          Därför njuter jag av mörkret och struntar i att fly till sydligare breddgrader. Jag går i ide, även jag. Björnen kommer ur idet med små björnungar i sällskap, jag kommer med en kreativ idé, ett beslut eller en ny riktning. Vinterns budskap är vila, stillhet, väntan – men det är också i mörker som frön kan börja gro.


Eva 008 Zita M.JPG

Eva Sanner är och skriver just nu på sin tionde bok med titeln ”Naturens hemlighet”, om människans relation till naturen (utgivning sept 2018, förlag Bladh by Bladh).

Gå in på  www.EvaSanner.se
för mer information samt inspirerande kurser & Föreläsningar