Ökad självinsikt och inre styrka!

I en värld där tystnaden fylls av pipande notiser och där våra tankar tickar av otålighet, så är det svårt att bara stå still. Det är som att både samhället och vår egna vilja blivit ockuperade till ett ständigt race och en jakt på att göra mera, mera, mera. Vi klagar på den moderna livsstilens eviga tidspress och krav, vi klagar på barnens bristande koncentrationsförmåga, vi klagar på att telefonerna/paddorna tar för mycket av vår uppmärksamhet, men även när vi är ensamma så verkar vi ha en förmåga att älska det där med att distrahera. Detta gör att trots att kroppen skriker efter vila och trots att vi under veckan plockat på oss känsloprocesser som ligger och gnager under ytan, och trots att vi har en fri helgdag där vi skulle kunna möta oss själva så styr vi oss själva in i mer göranden, mer notiser, mer semestrar som måste planeras.

För det där med distraktion där är så himla lockande på något sätt. Det finns så mycket att mata hjärnan och självkänslan med. Och de kan vara så att precis innan jag ska gå till naturen, till tystnaden, till stunden där jag aktivt väljer att stå stilla. Ja, då stoppar jag mig själv. ”Hittar på att instagram borde scrollas, eller var det städning, tvätt oroa mig över framtiden som jag borde göra? Även i naturen så plockas ibland telefonen upp, bort från nuet vill jag gå, för visst var det ändå någon jag borde ringa?

Kan du känna igen hur din hjärna ständigt kommer med ursäkter?
Den ena svagare än den andra!

För att gå in i de där omtalande ”varandet” är svårt. Jag har skrivit om det här och här och jag minns själv när jag efter dagar i tystnad under en Vipassana-kurs bröt ihop. Inte för att jag hade en dramatisk händelse som behövde läkas, utan för att jag hade en sorg inom mig, som bara behövde kännas! I naturen sker samma sak. Under mina promenader kan jag ibland se hela mitt liv i en enda tankefas. Jag ser vita lögner, hur allting blev så fel, hur ord sades. Jag ser mitt egna ansvar och hur lätt det är att låta sin egna ”självbesatthet” ta kontroll och såra andra i något slags maktspel.

En självinsikt som är skitsvår att bära och visst är det enklare att springa.

För självinsikt är ingen enkel resa, det ligger i ordet att det handlar om att lära känna både sina brister och tillgångar. Du måste vara modig, visa hög självmedkänsla och passa dig för negativa tankar som har en förmåga att klibba. Har de gjort det så kan det hjälpa att skriva ner det som kommer, prata med andra eller bara pausa och höra vinden susa. Svåra känslor så som sorg, ilska, självömkande kommer också komma. Livet är liksom upplagt på de sättet och vilka är vi som tror att vi kan lura livet och förvänta oss att bara få lycka. Men trots att det där med att titta innåt och att pausa inte är någon härlig reatreat,

måste jag ändå propagera för att det här med självinsikt
är en av nycklarna för ökad inre styrka!

För det är när vi tar ansvar för att vi som människor behöver eftertanke, där vi lyssnar på både tankar och känslors som ligger och gnager, det är då vi kan hitta kraften och styrkan i oss själva. Vi kan börja äga oss själva, inse att vi är ett levande subjekt som under dagen och veckan har ett val, även om det valet är att jag måste acceptera att jag inte kan förändra eller läka andra, eller om valet är att jag i denna stund måste låta andra hjälpa mig, för att kunna läka.

Att lära känna sina inre val, hur små eller stora dessa än må vara, ger oss en uns av inre kontroll där vi själva styr vårt liv och inte låter andra vara de som håller i kontrollerna.

För genom att veta vad som pågår inom oss själva så växer både vår inre intelligens och styrka. Det är med hjälp av självinsikt som vi kan stå upp för oss själva och i mötet med andra veta vad som är vår egna skit och vad som ägs av andra. Har skrivit om härskarteknik här. Och det är genom ett kontinuerligt stå stillande, där vi varje vecka, kanske varje dag lägger in stunder för reflektion som vi kan på riktigt komma oss själva nära.

Inget hokkus pokkus. Ingen trendig ny metod.
Utan kravet är tystnad, ensamhet, självmedkänsla och en väldans massa mod!

Relaterade Inlägg:
Din smärta är betydelsefull
Eva Sanner bli vän med ditt mörker
Sitta på en stubbe blunda och vara fri

Hur gör du för att lära känna dig själv och öka din inre styrka?

Just de, glöm inte att signa upp för mitt nyhetsbrev.
Inget spam utan extra material för dig som är intresserad av Natur och Hälsa!

Gillade du det här inlägget? Det värmer mitt hjärta att veta  det!
Kommentera eller Gilla inlägget genom att trycka på hjärta  symbolen <3
 

Read More

I Naturen stegar jag bort från krav.

Ny krönika för Vilse.co

I naturen stegar jag bort från krav

Vad ska du bli när du blir stor? Minns ni frågan som dök upp lite här och var i barndomen, främst av snälla far och morföräldrar, med kärleksfulla ögon och godhjärtade intentioner. Lite enkelt svarade vi säkert det coolaste vi visste och hoppades se stoltheten lysa i deras förväntansfulla uttryck.

Men frågan om vad vi ska bli, slutar ju inte efter släktkalas att styra våra liv. Även i skolan är barns framtidsplanering en åsiktsladdad, statlig angeläget och värre blir det. Minns ni högstadiet? Där räckte det inte med att skylla på, hur ett hormonpåslag gjorde att en varken visste upp eller ner. Nej, för samhällets bästa skulle jag ”hitta just min väg” genom gymnasievalet och ut i en samhällsnyttig riktning.

Jag minns till och med att jag fick träffa en studievägledare lika godhjärtat som mina släktingar, som faktiskt tog på sig ansvaret att guida mig mot framgång. Svårt uppdrag. Stackars människa. Hon var ju bara en representant från samhället, som ville att jag skulle lyckas. Jag tänkte främst på nästa fest. Längtade efter nya sms, på min nokia mobil. Fast, kanske ännu mer på att få vara fri och skapa min egna stig.

För som trettioåring, är jag som vanligt i skogen och ”steg för stegar” som jag kallar det. Jag ser hur nya knoppar växer, jag studerar mossan och skrattar åt mig själv att jag trots så många floror, kan vara så dålig på att artbestämma. Jag rör vid stenens hårda kant. Jag reser mig och läderkängorna gnisslar mot trädrötternas glatta yta. Jag tittar upp och undrar ifall de kanske blir lite regn framåt dan. Luften känns fuktigare, men själen känns äntligen vid liv.

Här går jag steg efter steg och jag ser inte det jag kom till skogen för att se, utan jag ser det stunden har att ge.

Jag stannar upp, kanske har jag gått i cirklar, magen säger frukost. Jag borde snart försöka “hitta” hem. Men jag stannar kvar. Några minuter till. Låter den lätta själen, få lite extra utrymme att vandra fritt. Känslan av frihet blandat med enkelhetens nöjdhet. Kanske behöver hela samhället mer av det här?

För när skola, samhälle och även godhjärtade familjemedlemmar vill att jag redan som barn, ska veta min ”rätta” väg, så börjar min kropp bara skrika efter mer frihet. Jag vill få vara på platser där jag inte behöver veta nästa steg. Jag vill i nuet få välja höger eller vänster och inte bara gå från A till B.

Mest av allt vill jag se de jag ser och inte av andra få höra vart jag ska.

Jag tror inte heller att jag är ensam om att njuta av denna okomplicerade tillvaro. Du som läsare kanske till och med kan känna igen dig i den där friheten, som kommer ifrån att i naturen ”steg för stega”. Begrepp som att ströva, strosa och flanera måste ju ha kommit till av en anledning?

Fast, enligt Wikipedia är de flesta av dessa ord, kopplat till en människa med mycket fritid. Där passar mitt egna ”steg för stegande” inte riktigt in. Jag menar, jag är verkligen inte är en person med en massa ”fri-tid”. Jag är nystartad egenföretagare, som i kombination med masterutbildning försöker att få vardagsstrukturen att funka. Jag planerar, utformar visioner, och jobbar efter specifika mål. Att jag skulle ha en oändlig massa ”tid” utan riktlinje och intention, stämmer inte och är faktiskt inte det jag gillar. Lite så att jag till och med går igång på att vara i en planering och utvecklingsfas. Kalla mig hjärntvättad om du vill.

Men nu är vi återigen tillbaka, i nutida skogen. Jag har inte gått hem ännu, utan jag ser hur ekorren byggt kotthögar av rester från sin senaste måltid. Jag märker hur den där fågeln, som sagt har aldrig varit bra på namn, säger god morgon till en ny dag. På stubben sitter jag. Magen kurrar fortfarande.

Tänker där och då, att det inte är något fel med att vilja nå sina drömmar och redan som barn vara med och förändra. Men faran med detta är att vi med klara mål i sikte missar det som finns med oss i nuet. Vi glömmer bort det egna valet och lever samhällets framtidsplaner och inte våra egna.

Så för mig blir “Steg för stegandet” en allt mer prioriterad aktivitet. Här går jag i skogen. Gör mina egna stigar, utan att riktigt veta vart jag ska eller vad jag vet. Det finns inga rätt eller fel, utan jag “steg för stegar” precis dit jag vill.