Din smärta är betydelsefull

Stillheten i naturen gör att vi tvingas möta ganska svåra känslor och många skriver till mig att de under promenader i parker, stunder vid havet eller ögonblick på stubben i skogen, drabbas av en sådan oerhörd känsla av sorg, tomhet och förtvivlan.

Orsaken till att dessa känslor kommer till oss i naturen har ofta att göra med att vardagens höga tempo inte ger oss tillräckligt utrymme att faktiskt känna. Skrev ett nyhetsbrev förra veckan med just en fördjupning kring hur vi genom att använda våra sinnen och direkta upplevelser i naturen kommer nära vår egna kärna.

Mindfulness i naturen

Att komma sig själv nära är dock i många fall skitjobbigt och inte alls så där härligt som vi kan få det att låta….

Trots detta är det så otroligt viktigt att vi är modiga och vågar lyssna på vad våra kroppar har att berätta. Mycket lättare är de ju att ta upp mobilen och bara fokusera på något annat. Men ni kanske har hört citatet

What you resist Persist.

- Carl Jung

och hur mycket vi än vill springa bort ifrån våra känslor så kommer vi genom att ignorera dem skapa en stor flodvåg inom oss själva. Känslan av att drunkna, fast inombords gör det grymt svårt att andas.

Ekopykologen och grundaren av “The work that reconnects” Joanna Macy, berättar mer i denna video om vad som händer med ett samhälle som inte vågar att möta det som känns i våra innersta hjärtan. Och hur viktigt ilska, frustration och oro kan vara för att skapa de förändringar vi vill se i världen och inom oss själva. Jag själv kan känna detta så starkt och i naturen tillåter jag mig tid att möta just allt det där svåra vilket gjort att jag också insett att 

Min Smärta, min tomhet, min (fyll i själv det du känner) är betydelsefull.

1 (42)insta.JPG

Känslorna vi bär på har nämligen något att berätta. De kan vara självklart vara ganska irrationella, skapade av rädsla och oro men kan också ge oss information om att vi har olika behov som inte blivit tillgodosedda. För mig kommer nämligen känslan av oro ofta i frånvaron av trygghet. Känslan av ensamhet kommer som en konsekvens av att inte känna sig lyssnad på. Du har själv kanske har dina egna polariteter?

Jag lyssnade på en mycket intressant podcast om just detta med Johann Hari, Går att lyssna på HÄR. Där förtydligar Johann hur våra känslor bör ses som en reaktion på något annat i livet som kanske måste uppmärksammas. Han menar på att vårt känsloliv behöver prioriteras och accepteras och att

psykisk ohälsa skapas om vi går runt med en illusion om att vi “borde” vara konstant LYCKLIGA.

Det kan dock vara svårt att komma nära sig själv men vi får inte glömma att våra kroppar är intelligenta och genom att vi aktiverar våra sinnen, exempelvis börjar att lyssna på ljud utanför vår kropp, är det sedan enklare att lyssna inåt och känna efter. Ett bra tips är att vara nyfiken och ställa frågor till sig själv. Undersöka, för att ibland bara skrika eller gråta.

Detta görs med fördel utomhus då naturen är tillåtande och icke dömande.
Naturen ursäktar inte dina tårar, ger dig ingen näsduk, eller en jag har inte tid just nu klapp på axeln.
I naturen får tårarna utrymme att finnas!

Mindfulness i Naturen

Detta betyder ju dock inte att allt det jobbiga försvinner. Det är ju ofta de vi vill tro. En quick fix är enklare att hantera men livet vill något annat än så och vissa känslor försvinner aldrig. Speciellt inte de som är är kopplade till saknad och förlust dessa får vi istället bara lära oss att leva med. Det där med acceptans är något jag tampas med varje dag men genom att just våga möta min skörhet, förstå vad den har att berätta, så tar jag mig vidare och blir nog tusan bara mer och mer motståndskraftig.

Inre styrka är nämligen en superkraft vi alla mår bra av. Den gör exempelvis att jag inte har några problem med att dela min skörhet med andra, dela den med er. Jag bär min smärta med stolthet och när vi gör detta tillsammans så bygger vi en kollektiv styrka. En styrka av gemenskap, som i sin tur kan klara av livets alla oförståeliga och rent utsagt orättvisa skit händelser.

Hur är det med er? Upplever ni att Naturen gör att ni tvingas möta känslor som kan vara just svåra att hantera? Kanske lever ni med något just nu?

Ni gärna vara anonyma i kommentarsfältet eller skriva till mig personligen.
För glöm inte att

Din smärta är betydelsefull.

Gillade du det här inlägget? Det värmer mitt hjärta att veta det!
Kommentera eller Gilla inlägget genom att trycka på hjärta symbolen <3
   

Att dra i handbromsen och inte göra det man vill

Reflektion från en morgon i skogen: Jag sitter med min dåliga hållning, på en stubbe och blickar ut över björnmossan. Det har varit en varm sommar men nu fylls himlen med fuktiga och lågt liggande gråa moln. Mossan får i detta dova ljus en helt nytt uttryck och dess vibrerande, gröna färg skapar idag ett inre lugn. Och så kommer den där helt plötsligt. Känslan av att tillhöra ett ekosystem riktig sköljer över mig likt en flodvåg som nästa får mig att ramla av stubben....

För jag sitter ju bara där och liksom bara är fast just nu ser jag allting så tydligt i en sekund eller två. Dofterna från fuktig skog är en del av min egna kropp, ljudet av fåglarna är en del av min egna röst. Jag samspelar med jord och mark..

Tillsammans verkar vi alla just då må så bra...

upload.jpg

Men varför ska samspel va så himla svårt i verkligheten??!?! Jag menar självklart vill alla arter överleva och behöver vissa resurser för att göra detta. Dock upplever jag att många andra arter och uttryck av liv har en slags inbyggd förståelse av  teamwork något människan är i desperat behov av.

Låt mig provprata om detta ett tag och använda nötskrikan som metafor. För denna krabat älskar att äta ekollon och samlar varje höst på sig så mycket som den orkar. Den gräver ner sina skatter i marken för att ett konstant stort skafferi. Skulle alltså per automatik kunna bli super fet, men nötskrikan har inbyggt i sin genetik ett slags stopp som hämmar dess girighet. Detta gör att trots att nötskrikan samlar på sig mer än vad den behöver, så glömmer den bort vart den lagt sin reserv.  Den "bortglömda reserven" blir sedan till nya träd och oavsett om nötskrikan vill de eller ej verkar den därmed bidra till att nya ekträd frodas.

Självklart fungerar inte alla arter i samma harmoni och självklart finns det vissa som utrotar varandra. Jag är inte naiv och tror att allt i naturen är en uppmålad utopi. Fakta är ändå att de flesta arter faktiskt verkar ha en inbyggd fallenhet, som gör att de inte kan ta för mycket! Kan inte hjälpa därför att tänka

Varför har vi inte fått någon handbroms?

upload.jpg

För som sagt lets face it, människan behöver ganska många saker för att "överleva". Jag menar syre och vatten är ju en bara en bas. Men sedan måste det till kärlek, förhoppningsvis ett hem att bo och en gärna en känsla av sammanhang… På sista tiden har vi också skapat oooooooäääääändliga behov och - "jag bara måååååååste ha en caramel latte annars dör jag", hörde jag nu senast på stan.

Jag själv är ingen "fröken rätt" utan har också skapat mig massa "nya" måsten.  Jag menar, jag vill ju göra så mycket! Återuppleva bergen i Nepal, bjuda på god mat, utveckla min kreativitet och kanske köpa en del saker som ska underlätta detta. Märker också hur svårt det är att skära ner då jag speciellt inom mitt företag hela tiden vill skapa & förändra....

Utan handbroms lämnas jag till att fatta mina egna val...

upload.jpg

Vi människor måste därför träna upp vår förmåga att fatta våra egna stopp och i vissa fall inte göra det som vi vill. Känns kanske i stunden som en begränsning, men kan ju leda till att vi får en chans att utforska hur spännande livet, i sin enkelhet kan va. Johanna från Slowfashion, säger i en intervju i bloggen resa medvetet, går att läsa HÄR hur

"Det som från början kändes som en rejäl uppoffring nu snarare handlar om att en ny värld har öppnat sig! Att sluta flyga betyder inte att sluta resa, utan det betyder att jag äntligen får chansen att upptäcka nya och mer kreativa sätt att resa! Och det gör mig så galet peppad!"

För när vi säger nej, så säger vi inte nej till allt utan egentligen ja till något annat. Genom att sätta stopp i produktionen ett tag så ger vi oss tid, kanske är det just tid som behövs för att fatta medvetna val.

Vill som sagt provprata med er läsare om detta då det som sagt känns svårt och lätt blir en dömande diskussion.  Så nu vill jag höra ifrån er  Hur reflekterar ni kring hållbarhet? Måste ni också dra i handbromsen då och då???Eller hur balanserar ni det ni vill med ett större ekosystem?

Gillade du också det här inlägget? Det värmer mitt hjärta att veta det!  Gilla inlägget genom att trycka på hjärta symbolen <3

Planera för Odling. Planera för ditt liv.

Detta inlägg är ett samarbete med Brantas Gård.

Att leva ett liv där vi ger utrymme för utveckling och förändring fast lika mycket utrymme till stunder av vila och lugn, ja de är skitsvårt! Jag menar, som människor vill vi ju så mycket och under de dagar när vi är fulla av energi och inspiration, då är allt underbart lätt. Vi bokar nya kurser och startar projekt. Vi drivs av utveckling och vill lite klychigt ” skapa det bästa möjliga i både vårt och andras liv". Men, så sitter vi där nästa morgon. Totalt med motsatt kraft. Vi kanske är ledsna, oroliga och den där fulla kalendern blir faktiskt bara en stress när allt känns som ren skit.

Dessa stunder brukar jag bara orka att med tomhet stirra. Tur att sommarens löv är så vackra.

Balans
Balans

I förra veckan fick jag hem boken Jorden vi ärvde. Drömmen vi levde, skriven av Christina Almén som tillsammans med maken driver Brantas Gård. I boken får vi tips om hur vi kan bli mer självförsörjande genom att leva närmare naturen. Okej?! Helt annat tema, tänker du. Så låt mig förklara.

Denna bok är fylld med annat än bara täckodling och recept på färsk tomatsalsa. (Även fast jag blir så inspirerad att börja). Christina har nämligen fått mig att tänka på ifall vi kan låta hennes självförsörjar-perspektiv ligga som en guide, för hur vi bättre kan planera för lite mer balans i vårt liv.

Skrattade därför till när de på s.134 står just,
Planera för din odling, Planera för ditt liv
.
Livet är så härligt tajmat!

 Bild: tagen av Sandra Junhammar

Bild: tagen av Sandra Junhammar

För på Brantas gård verka man inte göra massa nya projekt, hej vilt. Det viktigaste i resan mot självförsörjning är faktiskt att inte gå all in. Små, enkla steg är det bästa. Alla förändringar och alla de processer som sätts igång ska orkas med och kunna underhållas.  På gården går det inte att bara producera och producera varje dag, utan varje process kräver en grundstruktur och en bra bas. Jag menar, många frågor måste undersökas innan man kan börja odla den enklaste av tomat. 

Vad behöver just denna tomat för jord och näring? Måste vi med växelodlingen avvakta till nästa år? Vilka faktorer i landskapet gör att tomaten kan växa på bästa sätt? Hur mycket av den där tomaten behöver vi egentligen? Vad har vi lärt oss från tidigare erfarenheter?

Att tänka till och att förbereda, är en självklarhet. Balans mellan "input och output" är här, A och O.

Jorden vi ärvde, Drömmen vi levde, är som sagt, full av tips och bra fakta, men jag tar främst med mig deras livsperspektiv. För den där viljan och energin i all sin sprudlande kraft måste planteras rätt. Speciellt,för oss människor som liksom inte riktigt kan sitta still när de är så mycket vi vill. Även Christina, skriver också att det här med balans är svårt. ”Jag vill hela tiden ha mer, göra mer. Det är svårt att hitta balans där jag känner mig nöjd".

På Brantas gård, gör de i alla fall ett försök. De vågar testa och de tvingas med sin odling att reflektera och lägga en plan utifrån just sina förutsättningar. De tvingas med sin livsstil att lägga en struktur så att det finns utrymme för att så och plantera nytt ,men även utrymmen för att skörda och bara njuta av allt livets goda.

Jag läser, tar en sked av morgongröten. Blir inspirerad av alla bilder i boken, kollar på min "att göra lista", stannar upp och tänker till.❤️

 Bild: Tagen av Sandra junhammar.

Bild: Tagen av Sandra junhammar.

För er som vill läsa mer om Christina och hennes familj så gå in på deras hemsida www.brantas.se. För att själva åka dit och kanske köpa ett och annat är deras Facebook sida fylld av aktuella uppdateringar. Vill du kanske faktiskt veta mer om självhushållning, så är boken perfekt och fylld av tips. Sandra Junhammar som tagit några av bilderna i inlägget har också gjort en större beskrivning av boken. För att beställa ett eget exemplar så kan du gå in Här. Christina har även skickat med en rabattkod och fram till och med den 31/5 får du boken för 200 kr + porto, om du anger koden ”vårkänslor” i meddelanderutan vid beställning.

Kom gärna med era egna tankar om hur ni tänker kring, balans och planering i livet? Vad gör ni för att inte ta på er för mycket? Hur ser ni till att era "frön" får växa på bästa sätt?

Gillade du också det här inlägget? Det värmer mitt hjärta att veta det!  Gilla inlägget genom att trycka på hjärta symbolen <3

Varför gör du det du gör?

På senare tid har jag upptäckt hur naturen väcker nyfikenheten och skapar en tillvaro av undran. Frågor som hur och varför kommer automatiskt och fascinationen bara ökar och ökar. Kanske är det så att vi människor naturligt är frågvisa bara att jobb, tidsbrist & effektivitets normer får oss att helt stänga av.

Jag menar hur ofta frågar du dig själv. Varför gör jag det jag gör?

Inre reflektion, naturhälsa

Om jag bara går till mig själv, så kan jag bekräfta att reflektioner och frågor ges allt mindre tid. Speciellt vid tillfällen av hög arbetsbelastning och stress. Jag kan också uppleva att inom vissa grupper så identifieras en frågevis person som samarbetssvår.

För vi ska ju inte ifrågasätta systemet. Nej, systemet är vägen till lycka eller?

Resultatet blir att vi bygger upp ett försvar emot att både ställa och svara på frågor. Motstånd och missförstånd ökar. Speciellt om andra ifrågasätter oss!

Ja, då triggas våra psyken till att reagera.

Minns ni inlägget som jag skrev HÄR om att våga stanna upp och vara med sin inre natur? För mig går det inte att prata om naturen, utan att också prata om oss själva. Vi är naturen och att inte vara rädd för att ifrågasätta vad vi väljer att göra med vårt liv är för mig ett viktigt tema.

Kanske kan vi lära oss ifrån hur vi är i naturen och bli mer nyfikna på oss själva.

att fråga sig själv varför

För om vi vet varför vi gör det vi gör så blir vi också säkrare i oss själva. Vi bygger upp det som kallas självförtroende och vi äger mer och mer våra handlingar. Vi blir bättre kommunikatörer med rätt fokus och vår omgivning blir helt inte lika hotande.

Vi ser också till att vi lever vår dröm och ingen annans.  I ett sjukt samhälle där varje människa ska pressas till max, Angelica har skrivit om det här, kommer ingen förutom vi själva dra i handbromsen.

Genom att ge skriva ner vad som ligger till grund för våra handlingar kan vi tydligare se dess funktion. Vi kan då till viss del, ta bort sånt som görs pga andras förväntningar och fylla på med de som ger glädje och energi. Dock är detta en svår maktfråga där vi alla inte har samma spelutrymme. Men jag försöker så mycket som möjligt att

Värdera & omvärdera. Göra om & Göra nytt. 

att fråga sig själv varför

Om du också är sugen på att börja? Så e de ju inte vara svårare än att stapla upp hur vardagen ser ut. Ställ sedan frågor om varför vardagen se ut så samt fundera över vilka grundläggande värderingar som handlingarna bygger på! Ha din egna eller en familje-brainstorming. Jag lovar ett kollegieblock går snabbt att fylla.

OBS!!! Va inte för hård mot dig/er själva, utan låt den nyfikenhet, fascination som vi har i naturen ligga som grund. Alla förändringar går ju inte att  göra direkt men det kan vara bra att bra att bli medveten om vart du/ni är utan att för den delen klanka ner på sig själv och andra.

För shit! Det är så ofta vi glömmer av varför vi gör de vi gör och kanske är denna fråga idag viktigare än någonsin...

Vill du som läsare också dela med dig i kommentarsfältet eller skicka ett mail om just din process. Jag finns här ❤️

Gillade du det här inlägget? Det värmer mitt hjärta att veta det! Kommentera eller Gilla inlägget genom att trycka på hjärta symbolen

Vad naturen kan lära oss om Acceptans

De flesta av inläggen i denna blogg utgår från forskning om naturen och jag själv är grymt fascinerad av kunskapen som finns att hämta inom denna värld.

Men är det därmed bara vetenskapligt, svårformulerat kunnande som räknas?

Absolut inte! Vilken tråkig värld om vi inte även värdesatte kunskap som inte gick att kategorisera eller kvantifiera.

Jag tror vi måste bli bättre på att lyfta fram den sanning som lever i våra egna erfarenheter men också våga lyfta fram det som naturen direkt och indirekt kan lära oss.

Jag tänkte därför börja med en ny kategori och serie i bloggen som jag valt att kalla naturens lärdomar. Här kommer jag att ta upp vad naturen fått mig i min direkta upplevelser att inse och

Första temat är Acceptans.

Acceptans i naturen

På senare år har nämligen livet gått lite bananas, där allt mer oförutsägbara händelser fått mig att möta vardagens mindre instagram-bara sidor. Det har varit händelser som skapat tomrum. Händelser där rädsla och oro har blandats med en splittrande värk. Det värsta har nog ändå varit just händelser som skapat den där bottenlösa förvirringen, som endast kan uppstå när det finns kärlek att ge, men som plötsligt inte har en mottagare eller en slutstation...

Oförklarliga händelser som gör att det gör ont att andas.

Livet har ju den tendensen, lite allt på en gång. Vi utropar, Varför händer detta mig? och plötsligt står vi där på biblioteket, med en självhjälpsbok i handen och med starkt motstånd. För livet ska väl inte vara så här? Det måste vara något jag gör fel. Något som alla andra, glada människor där ute gör rätt.

Jag släpper kontrollen. Jag går och stänger den tunga biblioteksdörren bakom mig. Kunskap från ord hjälper mig inte nu. Jag måste själv, med hela kroppen förstå. Jag går ut i naturen, som i små korta doser av samvaro, hjälper mig att hänga med. 

Hjälper mig att utan ord, fatta det där vi kallar acceptans.

Acceptans i naturen

För ute i naturen, ser jag hur både livserfarna ekar och alnar har ärr som tyder på sjukdom och slitage. Ingen som är av naturen kommer undan.

Livet vore kanske inte livet utan formandet av bekymmersamma rynkor & smärtsamma ärr.

Jag sätter mig vid en porlande bäck där flödet rinner igenom varje sten. Jag lär mig att livet liknar just detta flöde och det enda jag kan göra är att försöka följa med.

Jag måste acceptera det jag inte kan förändra och likt vattnet i den porlande bäcken, fortsätter mitt liv ändå att rinna.

Jag känner lukten av den sega kådan som rinner från en björk med ett öppet och infekterat sår. Jag inser att jag måste acceptera att vissa sår, inom mig, kanske  heller aldrig kommer att läka. Jag måste därför erkänna att de finns och nu är en del av min kropp. Hur jag hanterar och vårdar såret blir dock nästa fråga?

Jag ser hur löv faller från trädet och inser att avsked och släppa taget är en del av livet och att allt liv har just sin gång.

Tycker denna bild så vackert representerar hur lövet försöker
desperat hålla kvar i isen som sakta smälter ifrån...

acceptans i naturen.

Acceptans är att låta processen vara. Låta isen smälta.

Jag lutar mig mot en gran, vars rötter är förankrade och växer på en avhuggen stubbe. Jag slås av att jag själv förlorat mina rötter men att jag likt granen, kanske kan gro igen fast utifrån en ny slags plattform.  

 Jag lägger mig ner, tar ett djup andetag och känner i hela kroppen att jag endast är natur. Det gör faktiskt inte längre lika ont att andas. Jag accepterar var jag är och ger upp.

Jag behöver inte förstå ordet acceptans, det finns inga rätt eller fel. I naturen försvinner mitt vetenskapliga intellekt. Jag får en Micro-vila av stillhet. Det är allt, jag behöver just nu.  

Acceptans, acceptans och ja Acceptans!

Det finns mycket att läsa om detta tema men jag vill höra från era berättelser och erfarenheter! 

Gillade du det här inlägget? Det värmer mitt hjärta att veta det! Kommentera eller Gilla inlägget genom att trycka på hjärta symbolen