Kan naturen vara det som får oss att orka när allting rasar?

En av de viktigaste faktorerna för hälsa och välmående har sedan Antonvsky´s teorier om KASAM, varit människans förmåga att skapa och bibehålla en slags motståndskraft. Att vara motståndskraftig kan självklart betyda olika saker för olika individer. Men handlar i stora drag om att livet kommer att komma en massa oanade skit grejer. Sånt som vi, den lilla människan inte kan eller vill förstå men ändå måste hantera och gå vidare utifrån.

upload.jpg

Att vara motståndskraftig innebär inte att vi går runt som känslokalla robotar. De som läst tidigare inlägg vet hur ofta jag förtydligar vikten av att  tillåta sig själv att känna smärta, tomhet och hopplöshet. Dock är det lika viktigt att vi inte stannar i maktlösheten. Motståndskraft handlar om Resiliens och den långsiktiga förmågan att hantera förändringar och fortsätta att utvecklas. Motståndkraft handlar om att ta steget vidare trots smärta och kanske är det så att naturen kan hjälpa oss att finna denna oanade styrka?

Motståndskraften finns i det lilla. Småbarnsmamman, som trots dålig sömn och stressig morgon orkar ge sin kollega hjälp med skrivaren, som alltid krånglar. Motståndskraften lyser i det svåra och stora. Människor som trots konstant oro, ångest och hemska erfarenheter  ler när vi tillsammans ser fåglarna kvittra. Människor som likt mossa och lava tränger sig fram mellan sprickorna.

naturens hälsoeffekter

För när vår psykiska kraft är som lägst är vår perception av vår omgivning som känsligast. För att kunna vila måste vi därmed söka oss till lugna och rofyllda miljöer. Utifrån ett miljöpsykologiskt perspektiv blir därmed tid i naturen ännu viktigare när vi går igenom just tuffa händelser.

I en kvantitativ studie från Uppsala universitet, där 2,355 cancer diagnostiserade svarade på frågor om viktiga aspekter i deras återhämtningsprocess berättar 66% hur samvaro med naturen, varit absolut nödvändigt. Efter kontakt med naturen kom att lyssna på musik från naturen, höra vinden och fågelsång.  Studien tydliggör hur människan instinktivt går till naturen för att vila, skapa förståelse och samla just inre styrka.

Enligt rapportens informanter så växter nämligen vår relation till oss själva i naturen. Vår motståndskraft ökar när vi får en möjlighet att ta steg för steg mot en ödslig sjö, undersöka livsprocesser och speglar oss i naturens rytmer. I analysen av materialet belyser forskaren hur människan lägger delar av sitt liv i naturen och hur detta gör att vi känner hur vårt liv är en del av en evig livscykel.

Naturens hälsoeffekter

Oavsett vad som händer så har allt liv sin början och slut. Jorden är livets källa. Ett evigt flöde.
Att få vara en del av naturensprocess som aldrig slutar, vad är egentligen mer motståndskraftigt än det?

Johan Ottosson, forskaren som själv drabbades av en hjärnskada beskriver detta så väl i sin bok Naturens betydelse i livskris. Han förklarar hur naturen stimulerar mer direkta upplevelser som skapar en inre omställning i vårt psyke. Naturliga miljöer stöttar därmed processer av personlig utveckling som kanske vanlig traditionell terapi inte kan ge. Johan förklarar hur den rofyllda naturen lindrar och distraherar från smärta. Naturen minskar ångest och återställer självkänslan.

”Ute på sina promenader kände han sig inte underlägsen någon annan.
Alla blir behandlade lika av naturen och hans hjärnskada gjorde sig mindre påmind.
Ibland kunde han till och med tycka att hans skada givit honom en större insikt om livets villkor…”

upload.jpg

För att orka ta oss igenom livet när allt rasar (behöver ju inte handla om livshotande sjukdom) så är det nämligen viktigt med copingstrategier. Dessa gör att vi kan hålla problemen på avstånd,  vi kan inte gå runt och älta utan til lslut måste vi bryta den introverta cykeln.  Genom djupgående intervjuer med människor i en långvarig livskris  är viktiga copingstrategier en känsla av gemenskap,  relationer och hopp. Dock kan det vara svårt med mänskliga relationer och växter djur och landskap med biologisk mångfald beskrivs istället kunna vara en mer välkomnande värld. Här döms vi inte utan kan uppleva samvaro och delaktighet utan krav på motprestation. En betydelsefull motvikt mot den existentiella ensamheten som annars är svår att hantera.

Själv speglar jag mig ofta i växter och träd som växer längst med trädgårdens ytterkant. Stenar som alltid står där som inte går att rubba. Vatten som i skogensbäck  flödar fram. Rasslande  löv och fågelsång, som tar tankarna bort från allt det  jobbiga. Naturen lever i ett annat tidsperspektiv och där vilar jag ofta under i de stunderna jag själv inte kan hantera.

Men nu är jag intresserad av dig!! Kan du känna igen reflektionerna kring hur naturen skapar en inre styrka och motståndskraft? Använder du dig själv av naturen för att skapa en förståelse när livet är svårt?

Gillade du det här inlägget? Det värmer mitt hjärta att veta det!
Kommentera eller Gilla inlägget genom att trycka på hjärta symbolen <3

Att dra i handbromsen och inte göra det man vill

Reflektion från en morgon i skogen: Jag sitter med min dåliga hållning, på en stubbe och blickar ut över björnmossan. Det har varit en varm sommar men nu fylls himlen med fuktiga och lågt liggande gråa moln. Mossan får i detta dova ljus en helt nytt uttryck och dess vibrerande, gröna färg skapar idag ett inre lugn. Och så kommer den där helt plötsligt. Känslan av att tillhöra ett ekosystem riktig sköljer över mig likt en flodvåg som nästa får mig att ramla av stubben....

För jag sitter ju bara där och liksom bara är fast just nu ser jag allting så tydligt i en sekund eller två. Dofterna från fuktig skog är en del av min egna kropp, ljudet av fåglarna är en del av min egna röst. Jag samspelar med jord och mark..

Tillsammans verkar vi alla just då må så bra...

upload.jpg

Men varför ska samspel va så himla svårt i verkligheten??!?! Jag menar självklart vill alla arter överleva och behöver vissa resurser för att göra detta. Dock upplever jag att många andra arter och uttryck av liv har en slags inbyggd förståelse av  teamwork något människan är i desperat behov av.

Låt mig provprata om detta ett tag och använda nötskrikan som metafor. För denna krabat älskar att äta ekollon och samlar varje höst på sig så mycket som den orkar. Den gräver ner sina skatter i marken för att ett konstant stort skafferi. Skulle alltså per automatik kunna bli super fet, men nötskrikan har inbyggt i sin genetik ett slags stopp som hämmar dess girighet. Detta gör att trots att nötskrikan samlar på sig mer än vad den behöver, så glömmer den bort vart den lagt sin reserv.  Den "bortglömda reserven" blir sedan till nya träd och oavsett om nötskrikan vill de eller ej verkar den därmed bidra till att nya ekträd frodas.

Självklart fungerar inte alla arter i samma harmoni och självklart finns det vissa som utrotar varandra. Jag är inte naiv och tror att allt i naturen är en uppmålad utopi. Fakta är ändå att de flesta arter faktiskt verkar ha en inbyggd fallenhet, som gör att de inte kan ta för mycket! Kan inte hjälpa därför att tänka

Varför har vi inte fått någon handbroms?

upload.jpg

För som sagt lets face it, människan behöver ganska många saker för att "överleva". Jag menar syre och vatten är ju en bara en bas. Men sedan måste det till kärlek, förhoppningsvis ett hem att bo och en gärna en känsla av sammanhang… På sista tiden har vi också skapat oooooooäääääändliga behov och - "jag bara måååååååste ha en caramel latte annars dör jag", hörde jag nu senast på stan.

Jag själv är ingen "fröken rätt" utan har också skapat mig massa "nya" måsten.  Jag menar, jag vill ju göra så mycket! Återuppleva bergen i Nepal, bjuda på god mat, utveckla min kreativitet och kanske köpa en del saker som ska underlätta detta. Märker också hur svårt det är att skära ner då jag speciellt inom mitt företag hela tiden vill skapa & förändra....

Utan handbroms lämnas jag till att fatta mina egna val...

upload.jpg

Vi människor måste därför träna upp vår förmåga att fatta våra egna stopp och i vissa fall inte göra det som vi vill. Känns kanske i stunden som en begränsning, men kan ju leda till att vi får en chans att utforska hur spännande livet, i sin enkelhet kan va. Johanna från Slowfashion, säger i en intervju i bloggen resa medvetet, går att läsa HÄR hur

"Det som från början kändes som en rejäl uppoffring nu snarare handlar om att en ny värld har öppnat sig! Att sluta flyga betyder inte att sluta resa, utan det betyder att jag äntligen får chansen att upptäcka nya och mer kreativa sätt att resa! Och det gör mig så galet peppad!"

För när vi säger nej, så säger vi inte nej till allt utan egentligen ja till något annat. Genom att sätta stopp i produktionen ett tag så ger vi oss tid, kanske är det just tid som behövs för att fatta medvetna val.

Vill som sagt provprata med er läsare om detta då det som sagt känns svårt och lätt blir en dömande diskussion.  Så nu vill jag höra ifrån er  Hur reflekterar ni kring hållbarhet? Måste ni också dra i handbromsen då och då???Eller hur balanserar ni det ni vill med ett större ekosystem?

Gillade du också det här inlägget? Det värmer mitt hjärta att veta det!  Gilla inlägget genom att trycka på hjärta symbolen <3

Ett försök till en röst när valen är många

upload.jpg

Konstigt nog så låter mina taktlösa steg förhållandevis lite. Vandringskängor som rör sig på barrfyllda stigar skapar endast dova, evigt hasande ljud. Skogsduvor som skorrar. Väggmossegrönt, tagellavgrått och granbarksbrunt. Färgskalor av lugn. En skog till skillnad från valplakaten som nu poppat upp längs med slingriga vägar behöver inte skrika efter uppmärksamhet. Skogen har  inga politiska manifest men kommer enligt mig med mer självklara svar.

Är det kanske därför hit vi ska gå när frågorna och valen blir för många?

I b.la. en rapport från Stockholms universitet, förtydligas hur klyftan mellan människans värld och naturens värld ökar. Naturen sköter sig själv långt bort från stela kanter och blålysande mobila ljus. I naturen ger bruset avkall för tystnaden. Människans åsikt om hur världen borde vara och borde skapas den hörs inte där. Klass, kön och hudfärg inget av detta bryr sig varken stenen eller skatan om. Naturen gör på så vis den identitetssökande människan nollställd och okategoriserad. Vart vi sätter nästa fotsteg är mer relevant. Att-göra-listan fylld med självförverkligande blir mindre viktig och avsaknaden av etiketter får oss att äntligen pusta ut.

Det är liksom så himla skönt att bara vara ingenting ett tag, en känsla som vi nu
i valtider kanske ska ta nytta av?

För när vi blir så där avskalade så minskar vi på vår kontroll och självbesatthet. Vi vänder blicken utåt och uppmärksammar hur vattendragen sinar och skogsbränder kan tändas av den minsta gnista. Eldförbudet och sommaren 2018 fick oss att bry oss. Marken under våra fotsteg blev inte längre en kuliss, utan en levande del av oss själva.

Vi känner nu naturens smärta. Våra egna hjärtan har börjat att brinna.  
På sociala medier denna sommar har många av oss velat få den lilla människan att vakna.

Människor som har en bibehållen relation med naturen beter sig nämligen ofta så. Forskning visar hur en känslomässig kontakt till naturliga omgivningar gör att vi ser vårt egna välbefinnande utifrån ett större perspektiv. En vetenskaplig studie från en veckas vildmarksäventyr förtydligar också hur tid i naturen får oss att rannsaka oss själva. I naturens värld ser vi konsekvenserna av våra handlingar. Värderingar och prioriteringar sätt på sin spets. Valen vi gör i nuet blir viktiga. Vi tvingas att ta ansvar. Vi vill att andra ska ta samma ansvar. Drivkraften är osjälvisk pådriven av rädsla och sorg men framför allt kärlek.

Vi vill ha en ny värld! En vettigare värld! Men hur sjutton ska vi göra?!?

För de är ju inte lätt! När vi tar oss ut till en park, en skog, ett fjäll, eller ett hav tickar nämligen hjärnan igång i full fart. Vi går igenom allt som har gjorts och sagts. Kommer på saker som att vi glömde skicka grattiskort till familjemedlemmar. Kanske rent av är elaka mot oss själva. Ibland är självhatet en svår kritiker att hantera.

Men ge inte upp. Stanna kvar tills hjärnan inte längre har något att sortera. Tills att du är uttråkad och matt. Tills att blicken vänds utåt och du uppmärksammar de växter, träd och djur som finns runt omkring. Kom bort från ditt egna tjatter ett tag. Bara sitt där, i lugnet, i det avskalade och fråga naturen hur den tycker att livet borde va?

Var sedan redo och lyssna. Svaret kanske kommer mer som en känsla. Ett ord flera ord. En mening.

Ha papper och penna i fickan, ibland är det svårt att minnas när allting blir så självklart.  Ta sedan med dig lappen till kontrasten. Läs den innan du stoppar dina val i små vita kuvert och innan kryssen på människor med sociala etiketter spelar roll.

Då skulle jag ändå säga att du har gjort ett tappert försök.
Den lilla människan i allt detta stora.

Att komma hem, att ha många hem och det där med platser som berör.

Vid Charlottenberg korsar vi gränsen mellan Norge och Sverige. Vi tar båda ett djupt andetag. Tallskogarnas raka linjer får oss att känna att nu är vi på väg hem. Vi campar vid en sötvattenssjö. Vi ler mot varandra. Leendet uppstår igen när vi nästa dag svänger av riksväg 154, upp på en grusväg sydost om Svenljunga. En grusväg som vi kallar "vår". Vi skymtar vårt röda hem och pustar ut. Allt ser ut att vara som det ska vara. Lukten liknar den som vi lämnade för 18 dar sedan, fast gräset verkar ha vuxit mindre än beräknat. När nyckeln sätts in i dörren kommer känslorna. Trygghet, tillhörighet, sammanhang, kärlek, ett fotfäste i virrvarret, identitet, glädje, axlar som äntligen slappnar av.

upload.jpg

Men vad är det som händer just där och då med oss människor? Vad händer när vi kommer hem eller till en plats som berör?

Jo, forskning inom b.la. miljövetenskap, lägger specifikt fokus på just de emotionella band som vi människor skapar till specifika platser och sammanhang. Vi kan kalla det "sense of place", och behandlar begrepp som platsanknytning/platsidentitet. I teoretiska termer beskrivs det som "De specifika komponenter och känslor som gör en plats unik, vilket existerar i människors upplevelse av plats, som i sin tur påverkas av platsens fysiska prägel, mänsklig handling och sociala relationer".

Det finns ett intresse av att försöka förstå just den känslan vi känner när vi möter olika miljöer och enligt en litteraturundersökning av Lewicka, 2010 verkar de flesta människor ha en slags platsanknytning på något sätt. Alltså, oavsett om du bor i staden, på landet, upplever dig själv som en slags resenär, så verkar de vara en del av att vara människa att vi per automatik, i mötet med vissa miljöer, väljer att skapa en relation med dessa. Platsen etsar sig in i våra hjärtan, lika väl som en anknytning till en annan människa.

Kanske är det till och med enklare för oss människor att skapa anknytning till en plats än en annan människa? Vad tror du om de?

upload.jpg

Vi kan ha en starkt anknytning till olika platser men i boken " House as a mirror of self" tydliggör Clair Cooper, hur det för de allra flesta, är otroligt viktigt att ha ett ställe där vi kallar hem. Ett hem står för rötter. Att vara hemma blir en symbol för kontinuitet och ordning. Det är här vår identitet formas, bekvämlighet, tillhörighet, säkerhet och skydd. Utan ett hem blir individen sökande och platslös, vilket kan vara en frihetskänsla för ett tag men oftast en svår känsla att bära under en längre tid.

Vad som är hem för just dig och mig kan dock vara olika...

Det kan vara ett rum, en konkret plats, ett ställe i världen, kanske platsen du varit längst på eller vuxit upp i?  Det kan också vara de specifika komponenter som platsen har som gör den speciell ex, mosslukten i kombination med vajande granträd eller kullerstenar och små caféer i gathörn. Detta gör att just din unika plats kan återkomma i olika delar av världen. Ett hem kan i denna teknologiska värld också finnas digitalt. Kanske har du ett ställe på internet som du kan vara trygg och formas i? Vissa benämner också hur hemmet mer sitter som en känsla i kroppen och därmed alltid finns tillgänglig.

upload.jpg

När vi varit borta från det vi kallar "hemma" visar olika vetenskapliga studier att vår anknytning till platsen ökar.

Oftast korrelerar platsanknytning med tid spenderad på platsen, men både Lewicka och bla Per Gutavsson, 2009, diskuterar hur resandet och upplevelser av andra platser gör att vi får ännu starkare anknytning till vårt hem och just våra symboler.  Detta gör att när vi kommer hem från en resa så förstärker vi symboliken med just vårt hem och kanske till och med blir ännu mer engagerade i frågor som rör detta?

Vad tror du om detta? Ökar platsanknytningen när vi har varit borta ett tag? Ökar platsankntyningen till hemmet, när vi har sett många andra hem?

upload.jpg

Sammanfattningsvis visar de flesta studier på att människor med hög platsanknytning demonstrerar en högre känsla av tillhörighet, är mer nöjda med sitt liv, har starkt socialt kapital och upplevde ett starkt existentiellt fotfäste. Intressant nog visar vissa studier att hög platsanknytning också korrelerar med att vi som människor är mindre egocentriska och verkar föra mer tydliga resonemang kring frågor om värderingar och universalism.

Men vad är det som gör att vi skapar känslomässiga band till en specifik plats? Är det byggnaderna? Människorna? Utbudet av butiker och caféer? Det rika djur och växtlivet? Eller är det något helt annat som vi inte riktigt kan sätta fingret på.

Detta är dock svårare, att enligt den forskning jag har läst att faktiskt förstå. För vissa människor är det de sociala (mänskliga relationerna) som formar känslan av hem. Andra för diskussioner om fysiska aspekter och hur träden, miljön, just den gässgården eller det torget får dem att ankra sig. En del studier tar även upp det som kallas "genius loci", och som relaterar till hur vissa platser upplevs ha en egen själ och ande. Karin skriver så insiktsfullt om hur svårt det är att lära känna en plats. Hur platskänsla tar tid, är svår att sätta sätta fingret på men ändå är så närvarande och viktig.

upload.jpg

Även om de är svårt så är det alltså värt att fundera på, vad det är för aspekter som
framkallar känslor i den plats du kallar hem?
Varför är just denna plats viktigt för dig?

För även om forskning, vetenskap och studier, talar sitt språk, så säger de inte allt och det är viktigt att vi själva reflekterar över de känslor som vi formar till specifika miljöer. Observera att alla känslor även de som är svåra och obehagliga måste tas in och värderas. Även om platsidentitet korrelerar till ökat välmående är det också värdefullt att fundera på de negativa konsekvenserna av platstillhörighet.

Kan det vara så att för hög känsla för en plats också gör oss sköra om denna plats försvinner? Kan det vara så att för hög känsla av plats skapar ett fiendeskap mot andra? Kan vi älska en plats för mycket?

Så nu vill jag höra från er!! Vad har du själv för tankar om plats, anknytning och känslomässiga band?
Upplever du att vissa platser är mer betydelsefulla än andra?
Undrar också om du bara har ett ställe som du kallar hem eller flera? och vad detta/dessa hem symboliserar för dig?

Gillade du det här inlägget? Det värmer mitt hjärta att veta det!
Kommentera eller Gilla inlägget genom att trycka på hjärta symbolen <3

Fantastiska Urkult och en promenad om naturens hälsoeffekter.

Urkult, i Näsåker är en den festival som ligger mig närmast om hjärtat. Den har musik ifrån landskapet och människor som spelar med drivkraft. Den erbjuder musikgenier som Säkert, Annika Norlin med texter som berör. Med en internationell prägel så dansar toner, utryck och former som inte hörs på Radion in i min närvaro.  Jag dansar med i rytmen, lär min kropp nya steg. Urkult har också klara budskap om jämställdhet, omtanke, rättvisa och respekt. Den försöker ta fram det stora i det lilla utan att göra de så där pretiöst och extremt "annorlunda". 

Detta år är Vara med Naturen med i programmet av aktiviteter och ingen är gladare än jag. Mina föreläsningar och workshops har blivit översatta till en hälsopromenad där jag med vetenskaplig fakta informerar om hur vårt fysiska, psykiska och (vågar jag skriva det) existentiella välmående påverkas av naturen. Programmet är också fullproppat med reflektionsfrågor och praktiska tips på hur vi kan använda oss av naturen för återhämtning och ökad vardagsenergi. Lördagen den 4 Augusti, kl 11.00 är tiden, begränsade platser, men förhoppningsvis blir det mer gånger.

Kan du inte komma på lördagen så stanna mig i mina steg och säg hejsan svejsan! Vill få kontakt med er läsare och bara ett enkelt "jag ser dig" betyder så mycket :)

Naturens hälsoeffekter

Efter urkult väntar muddosnationalpark och en sväng höger mot Senija i Norge. Veckor av upplevelser i norra skandinavien. Tältet är med, min partener in crime är på g, vatten och mat och en kropp som säger ja! Vi ska med bilen flow, se de vi ser, känna det som behöver kännas och uppleva den puls som är svår att nå i ett urbaniserat landskap. 

upload.jpg

Jag lutar mig mot ett träd, vilar inför resan och reflekterar även över några ord som den senaste veckan gått lite längre in hjärtat. De säger jag drivs av att utvecklas mer än vad jag drivs av trygghet. Jag vet inte vad dessa ord betyder just nu, men de är med mig på resan upp mot vildmarken och det jag inte kan styra. 

Vi får se hur jag uppdaterar bloggen och instagram under tiden jag är borta. Det blir det de blir. Mötet och närvaro i nuet står i centrum. Ta väl hand om er och varandra ❤︎ ❤︎

Att tillhöra ett landskap.

Tim Ingold’s concept of the ‘Dwelling perspective’, försöker överkomma separationen mellan människan och dess landskap, genom att föreställa sig att landskapet bär på en konstant, skapande berättelse. Det är landskapet som vittnar det som övertid utspelar sig och bär därmed på ett levande minne av allt och alla utryck av liv som existerat där. Du kan läsa om Dwelling i en enklare artikel eller mer djupgående PDF.

Att uppleva ett landskap är att ingå i en process av att i nuet minnas allt som varit. En process där vi utifrån våra tidigare erfarenhet går in i en tidsresa där vi skapar och upplever tillsammans med landskapet tidigare erfarenheter. Lite som att vi förenar antropologin med arkeologin och nutid.

Ordbajs för vissa men för mig öppnar det upp mitt sinne och skapar en tankebubbla av magi.

Bilder från Färöarna, där mina steg bara var ett av många, i ett ständigt levande liv.

levande landskap.

Jag tycker att det är viktigt att vi förstår att naturen vi upplever inte endast är en kuliss för mänsklig aktivitet, utan en levande helhet som vi konstant samspelar med. Låter som sagt kanske flum och svårt, men på vandringar i Sverige så är det många av oss som upplever hur stenrösen, gamla gärdsgårdar och dalar får oss att tänka på den vardag som tidigare varit så självklar där. I flera vetenskapliga studier, där människor tillfrågas om varför landskapet upplevs som hälsofrämjande så kommer då och då också just dessa kulturella aspekter upp. Vi mår bra av att känna oss som en del av en historia. 

Stenrösen kickar till liv ett intresse, fascination och nyfikenhet.
En anknytning till de som tidigare varit. 

levande landskap

Men kulturella aspekter behöver inte alls bara vara av människan skapade objekt. Gamla träd, mossiga stubbar, specifika arter ger oss information om att landskapet fått växa vilt. Människor vandrar långa vägar för att nå till denna vildhet och få vila i dess (o)konstruerade och  (o)kontrollerade famn. Studier visar hur orörda landskap får människor att känna sig hemma, som en del av naturen och som en del av ett flöde.

Jag själv stannar upp vid stenhögen som tidigare varit en bostad längs med kusten. Slås av tankar ifall de människor, som för mig levde då,  kanske skulle skratta åt kaoset i det vi kallar nu. Jag tänker på framtiden och hoppas att stenhögen aldrig ska fraktas bort. Att stenhögen sakta ska bli täckt av mossa och lavar. Jag vill ta bort mig själv från landskapet, vill inte vara där och skapa spår.  Andetaget gör sig påmind. Jag andas in saltdoftande vind. Människorna som levde då viskar i form av en känsla. Känslan berättar att jag är en del av stenen, en del av de växter som börjat omringa dess hårda skal. En del av de människor som likt mig vandrat livets stig.   

Det förflutna och framtiden finns i det jag kallar nu.
En känsla av tillhörighet.

P1000786.JPG

The Dwelling Perspective  ger mig det sunda förnuft som både du och jag så desperat behöver just nu. Vi måste börja inse att landskapet, den fantastiska detaljrika scen som vår vardag sker i är levande. Landskapet minns våra handlingar, den kommer ihåg den näring vi väljer att ge och den får ärr när vi förstör dess artrika ekosystem.

Vad vill vi att nästa generation ska minnas när de vandrar på våra stigar? Hur vill vi att våra barn ska må när de själva tar steg efter steg i landskapet?

 En reflekterande Torsdag ❤️💓 
Hur känner ni läsare? Har ni hört talas som The Dwelling Perspective eller liknade teorier? Slås ni också av reflektioner om tidigare liv när ni i sommar upplever vårt vackra landskap?

Gillade du det här inlägget? Det värmer mitt hjärta att veta det!
Kommentera eller Gilla inlägget genom att trycka på hjärta symbolen <3

Våra stenåldershjärnor behöver naturen inte överskattat storstadskaffe.

upload.jpg

Då var det dags igen. Ny krönika publicerad på Vilse.co

Jag kan inte säga att jag är en av de personer som älskar storskaliga stadscaféer. Tycker liksom att kaffet får en annan smak när det kommer med ett slarvigt skrivet namn, i skållhet papperskopp. Jag tar en klunk. Så illa kanske det inte är ändå, men vad gör jag egentligen här?

Jo, livet som bjussar på så mycket utveckling, härliga upplevelser men också mentalt kaos och ständig hets har gjort mig irriterad och svag. Speciellt är det när jag är i större i städer.. då kan jag verkligen känna att mina krafter lätt tar stryk och jag fick jobba hårt med att bara hitta till detta fik. Som tur var ska kaffe vara den pick-me-up vi behöver när allt känns fel. Bara doften av denna underbara böna kan underlätta de största av problem. Lika snabbt som kaffet beställs, går dock denna effekt ut. Jag funderar på påtår och mer långvariga strategier som får våra kroppar att hålla ut.

För de är ju inte bara jag som är sliten! Hjärntrötthet, utbrändhet och överkänslighet är nyord. Enligt rapport från Försäkringskassan är sjukskrivningarna ett samhällsproblem. Ångest, oro och stress hör till vanligheterna. Människor som en dag bara tar slut. Jag slögooglar. Läser texter om att vi har förlorat vår relation till livet. Vad är meningen med allt egentligen? Enligt Socialstyrelsen ökar depression och psykisk ohälsa icke förvånansvärt, även hos barn.

Jag tror att utvecklingen helt enkelt handlar om att vi trycker in och gör för mycket! I vårt livspusslande ska varje sekund planeras in. Att köra bil och ringa ett jobbsamtal samtidigt som vi äter en macka till lunch, är idag mångas “vinnande” verklighet. Hjärnforskaren Katarina Gospic, förtydligar dock hur vår hjärna sett likadan ut de senaste 40 000 åren och därmed inte är riktigt anpassad för multitasking. Fokus, kontroll och olika beslut hit och dit kräver nämligen att hjärnans organisationscentra (prefrontala cortex) alltid är i full produktion. Klart att vi tillslut kollapsar! Våra hjärnor har fått nog och kaffe eller en trendig ny diet nja, det fixar inte de långsiktiga problemen i en sönderstressad kropp.

Kanske är det därför så att våra “stenåldershjärnor” istället behöver blanda all denna hets och produktion med miljöer av enkelhet, återhämtning och reflektion. Att en trygg naturmiljö är det som verkar funka bäst, behöver vi inte tänka länge för att förstå. Rent historiskt har människan alltid återhämtat sig i naturen, en teori som nu är vetenskapligt bevisad.

I bl.a. en studie från Stanford University har forskarna använt sig av EEG för att se ifall det finns någon skillnad på hjärnaktiviteten hos personer som tar en promenad i staden och de som promenerar i en park med biologisk mångfald.
Resultatet var att de kunde se hur de människor som gick i parken hade minskat blodflöde i prefrontala cortex. Det visade sig att promenaden i parken gett det ständigt, aktiva kontroll centrumet en chans att sakta ner. Kortisolet, som hos många av deltagarna låg på rekordnivå hade också minskat i produktion och de uttryckte hur naturen gett dem en möjlighet till självreflektion.

Studier från b.la. Göteborgs grön rehabilitering verksamhet, förtydligar hur skogar, grönområden och brusande hav skapar kravlösa miljöer där intryck får komma och gå, utan att vi ska vara där och peta. Naturen ger inte vår livspusslande hjärna lika mycket att kontrollera och en chans till att bara va, något som för själen kan tyckas känns ganska bra…

Vår respons på naturliga miljöer, men även på sinnesstimuli som får oss att tänka på naturen, är oftast direkt. Forskning visar hur kontorspersonal, genom att de bara förflyttats till en fönsterutsikt av lövträd upplevde hur arbetsmiljön och välmåendet förbättrades, dag för dag. Vi orkar liksom inte leva i ett konstant stadie av kamp och flykt och något så enkelt som att bara lyssna på fågelsång, ger kroppen en mikrovila och lugn och ro ett tag.

För vila är inte så farligt som vi tror. När hjärnan får en chans att andas ut, kommer nämligen de positiva hälsoeffekterna som på automatik. Flera studier visar hur tid i och med naturliga miljöer ökar vår förmåga till kreativitet, nya idéer och innovation. Bättre immunförsvar är också ett resultat. Arbetsplatser med gröna inslag rapporterar mindre sjukskrivningsdagar och förbättrad prestation. Något för er chefer att ta till er!

För vi kan inte längre ignorera vetenskaplig fakta. Borsta bort naturen som något som inte passar in på mig och min livsstil. Naturen kan inte heller bara vara en hobby, som går att utnyttja när lusten utan naturkontakt måste in i vardagen. Jag menar hur jobbigt kan de va att ta en extra promenad eller att bara välja och stirra på ett löv ett tag? För även om jag själv också tycker att en kopp starkt kaffe för stunden smakar och doftar så gudomligt bra, kanske det är det dags att ge kroppen den långsiktiga förändringen den faktiskt vill ha?

I sommar skapa de som inte går att förutse.

De senaste dagarna har jag tänkt på att vi vuxna ska veta och va så himla mycket, hela tiden!

Vi ska ha åsikter om allt och veta vart skåpet ska stå. Vi ska ha kontroll över både våra egna och även andras känslor och tankar. Vi ska ha struktur och en planerad vardag med klara mål.  Läste ett blogginlägg om hur vi blir framgångsrika genom att varje sekund skulle ha sin klara strategi. Jag orkade faktiskt inte läsa hela. Förstå mig rätt, jag himlar inte med att vi som super effektiva myror fyller vårt bankkonto och upplevelsekonto till max. Frågan för mig är dock, om inte denna attityd också kommer med ett dyrt pris där

vi faktiskt börjar förlora livets magi?

upload.jpg

Jag menar som barn är vi ju just som magiska sagofigurer. Brukar tänka att många småbarn ser ut som Rumpnissar som springer runt med stora  "Vaffö gör vi på detta viset? ögon". De undrar och ifrågasätter. De är fundersamma och reagerar på sina känslor. De har inga egentliga fokus eller mål förutom de mest basala. De lever istället för det som sker i nuet och i utforskandet. De är oplanerade, ostrukturerade och jag säger inte att detta är för oss vuxna att konstant va, men nu visar forskning att

det faktiskt vore bra om vi kunde släppa allt fokus ett tag...

upload.jpg

Låt mig förklara. Rent vetenskapligt drivs processen av den mer fokuserade och ”vetande” tanken av neuroner i prefrontala cortex. Det är så vi människor skapar koncentration och blockar ut allt annat flöde. Toppen att ha på möten och absolut nödvändigt för en vardag med livspusslande, men kanske inte jämt och ständigt och framförallt inte när vi nu i sommar vill slappna av.

För när vi tillåter oss själva att inte veta allt ett tag, utan istället nyfiket betraktar att livet, i varje stund är som nytt. Ja, då är det neuroner i parietalloben som sitter i den bakre delen av hjärna som aktiveras. Studier visar att just nyfikenhet är länkat till återhämtning och kan påverka hjärnans elektriska signaler då dessa lugnas ner till en mer avslappnande frekvens.  Fakta är alltså att vi blir lugna om vi väljer att "koppla bort" intellektet och istället reflekterar över att livet är en process som vi kan lära oss mycket av. Forskning visar också att detta i sin tur gör att 

Vi blir mer kreativa och innovativa. Vi kommer med nya lösningar och inspirerande förslag.

upload.jpg

Men vad har då detta med naturen att göra?

Jo, för oss som känner att "vuxenlivet" gjort att vi förlorat kontakten med vår inre rumpnisse, bör enligt forskarna ta oss ut till en park, skog eller mot ett hav. Studier visar nämligen att när vi spenderar tid i nauren så stöttar miljön och omgivningen oss till att bli mer nyfikna. Vi sitter och stirrar mot ett öppet hav, upplevelsen känns direkt och intim. Vi behöver inte vara där och påverka, utan i naturen får vi styras av känslointryck.  När vi går igenom en lövskog så kan vi inte hjälpa att fascineras av skogens detaljer. Vi reflekterar över varför livet ter sig på detta krokiga vis? Vinden ger taktila impulser mot bara ben...

Reflektioner, varför, hur och vad? Visst är det skönt att inte veta ett tag...

upload.jpg

 Flera studier berättar också att de som spenderar mer tid i naturen och i spontan nyfikenhet känner att de efteråt i "vardagen" kan prioritera bättre. Kanske är det därför så att den närvaro som kommer i naturen, kan tas med in i dagliga livet och ge harmoni och känsla av utrymme.

Själv upplever jag att stunder i vardagen där jag  låter nuet guida, skapar de magiska som faktiskt inte går att förutse...

upload.jpg

Så nu i sommar försök att inte  planera varje sekund. Lämna istället andrum till att bara va! Gå ut en timme eller bara 10 min, utan att de är en promenad från a till b. Låt istället nyfikenheten guida och berörs av de du känner, hör och ser. Ta in alla små detaljer av din upplevelse. En bra idé är att faktiskt gå ut med mindre barn då de per automatik får en att leva i deras magiska verklighet...

upload.jpg

Kan tyckas svårt i början, speciellt då vi är så vana vid prestation och driv. Försök därför att inte ge upp, utan träna din hjärna att vara i nuet, likt du tränar din kropp. Va med alla de där tankarna om att du borde göra något vettigare. Låt de komma och gå. Bli till och med uttråkad men bara fortsätta uppleva livet ändå. Något jag själv fått öva på!

Tillåt naturen att påverka dig och upplev de som du som sagt Inte kan förutse!!

Har skrivit HÄR om mitt egna motstånd som var tvungen att brytas och sedan blev en fanatisk kväll i närvaro med månen. Som sagt måste själv utmana mig själv med att omfamna nuet mer....

Men nu vill jag höra från er läsare. Är ni bra på att omfamna nuet? Kan ni uppleva att det är skönt att koppla bort den där konstanta kommentatorn och kontrollanten ett tag ? Vill också kolla med er om ni vill ha mer länkar till vetenskapliga artiklar? Säg då bara till!

Gillade du det här inlägget? Det värmer mitt hjärta att veta det! Kommentera eller Gilla inlägget genom att trycka på hjärta symbolen <3

Måste vi skrika efter tystnaden?

Om du vill får du gärna just nu ta en stunds reflektion över de ljud som du uppfattar. Kanske är din miljö fylld med skratt från härliga barn? kanske hör du din partner banka i köket efter mat? eller kanske är det så att det bara brusar lite lätt från ditt andetag. Oavsett hög, låg, bullrande eller dov "ljudstatus", så kommer det ljudmiljöer vi befinner oss i under en dag att påverka hur vi mår och just dessa har nu blivit en allt hetare diskussion.

Tystnaden behöver vi den? 

upload.jpg

För trafikbuller och brusfyllda ljudnivåer inomhus går trots en digitaliserad värld upp. Urbanisering, utveckling och en allt mer människofylld arbetsmiljö, gör att flera nu klagar på svårigheter till att finna lugn och ro. Faktum är att behovet av tystnad blivit politik då tysta områden och miljöer är en bristvara. I kartläggningar och guider både i Stockholm och Göteborg kan vi med mätningar se hur ljudnivåerna i våra större städer, med åren ökat. Få städer erbjuder omgivningar kring det rekommenderade 40 decibel måttet och kanske är de så att vi nu måste

Skrika efter tystnad?

Enligt Eric Skärbäck, från SLU, intervju finns HÄR, beror detta på att tystnad ofta blir ett åsidosatt behov som dessvärre inte bejakas vid stadsplanering. Eric ifrågasätter hur lägenheter i områden med höga ljudnivåer ens kan få byggas? Speciellt, när rapporter visar att just dessa miljöer kan få dramatiska konsekvenser på hälsa och välmående.

För buller eller rent allmänt höga ljudnivåer kan inte bara leda till hörselskador utan stress, trötthet och irritation är andra symptom. Det visas också att om vi utsätts för allt högre ljud under en längre period, så blir blodtrycksförändringar och sömnstörningar vanligare, vilket i sin tur kan leda till utbrändhet och hjärtkärlsjukdomar. När de tysta miljöerna, som skulle kunna vara ett botemedel för dessa förändringar tas bort, ja då är vi i stor risk att utsätta oss själva för fara.

Prasslande löv ca 20 decibel

upload.jpg

Tystnaden är som Karin Meyer säger,
en stor och viktig framtidsfråga.

Hon anser att vi måste bejaka människors behov av återhämtning och inse hur tystnad och reflektion är en del av folkhälsa. Du kan se ett intressant reportage HÄR, om Karin där hon också förtydligar det Erik säger om att behovet av tystnad står i konflikt mellan många övriga samhällsintressen.

Vi kanske därför måste just skrika efter tystnaden? Eller iallafall förtydliga hur viktig den är för vår hälsa...

I min egna ljudnivå analys här och nu på mitt "kontor"  i Svenljunga inser jag att jag nog befinner mig runt det rekommenderade  40 decibel. Detta är då jag kan skatta mig lycklig och faktiskt höra fåglarna i bakgrunden av tangentbordets smattrande. Jag skriver inte detta för att skryta om mitt perfekta medelklass liv, utan faktum är att ju längre ifrån staden, desstu mer möjlighet till naturliga miljöer, som förståeligt nog har en helt annan effekt på oss än tunnelbanas bedövande gnissel....

För i skogen eller längs med dalande och öppna fält är det självklart inte helt tyst,
men oftast är det ljudnivåer på en betydligt lägre frekvens.

Fågelkvitter och porlande vatten upplevs inte heller lika direkta, utan dova och milda vilket till stor del har att göra med att deras "vibrationer" inte begränsas in i en 16 km lägenhetsyta. Naturliga områden, likt parker i staden fungerar på samma sätt. Enligt studier är dessa oumbärliga för folkhälsan då deras växtlighet och höjdskillnader skapar en naturlig barriär och därmed en möjlighet till urbana tysta rum. Forskning visar intressant nog att vi också genom att höra just naturljud faktiskt inte störs lika mycket av motorvägen vars swichhhhhhhhhande ligger just bredvid.

Själv har jag ett stort behov av tystnad för fokus och koncentration och känner snabbt av när det är för brusigt. Ofta är det miljöer med en kombination av olika ljud som jag blir heeeeelt galen av! Som på fullpackade caféer, där folks röster smälter in i varandra och baristas som slår med kaffemaskiner i bakgrunden. Galen var ordet!

Att lyssna på regndroppar är mitt bästa!!

upload.jpg
upload.jpg

För att fortsätta att testa hur du själv påverkas av ljud, så skulle jag uppmana dig till att läsa ett tidigare inlägg om Soundscape. 

Vill du utveckla din egen reflektion skulle jag också rekommendera att inte bara analysera den plats du är på nu, utan ta exempelvis en sträcka som du går ofta i din vardag. Kan vara resan från frukostbordet till ditt arbete, från jobb till dagishämtande, från soffan till ICA, eller din morgonpromenad i parken. Lyssna, ta in helheten av ljudet. Skriv också ner exakt vad det är du hör och vad ljudet får dig att känna.

Då inomhusmiljöer gör att ljudet studsar runt mer så observera också inomhusmiljön du främst är i, kan ju faktiskt vara så att när du kommer in till din arbetsplats så upplever du att ljudet känns mer påträngande!

Försök att efter denna analys fundera hur du kan göra din sträcka mer anpassad för återhämtning. Om du promenerar kan du ta en annan slags väg, med mer naturområden till jobbet. Om du har en brusig arbetsplats, kan du ta lunchen i en park eller söka upp om det finns mer tysta rum. Du kan också testa att applicera naturljud till en brusande miljö för att se om detta förbättrar upplevelsen. Lyssna som mig på regnets droppar eller ladda ner denna app där du kan hitta dina egna favoriter.  

Men nu vill jag höra ifrån er? Har du svårt att finna miljöer för tystnad? Påverkar detta dig på något sätt? Tror du rent allmänt att vi behöver tysta områden för vår hälsa?

Gillade du det här inlägget? Det värmer mitt hjärta att veta det! Kommentera eller Gilla inlägget genom att trycka på hjärta symbolen <3

Barn behöver naturen för deras utveckling. Nu kanske det är dags för mig att ryta.

Eftersom jag själv inte har egna barn har jag medvetet avvaktat med att skriva om betydelsen av just barns naturkontakt. Kanske för att jag känner att det är svårt att tycka och tänka utan egna erfarenheter, men också att jag rent akademiskt inte inriktat mig specifikt på denna målgrupp.

Barns naturkontakt har dock, alltid väckt mycket känslor. Bara tanken på att det idag finns små människor där ute som växer upp utan att ha druckit vatten från en bäck eller bara fascinerats över myror under en sten, kan jag inte hjälpa att funderar på vart vi egentligen är på väg .

upload.jpg

Det är ju heller inte barnens fel. Nej, de kan ju inte hjälpa att naturen blir allt mindre fysiskt tillgänglig. De kan heller inte hjälpa att studier, som denna, visar hur föräldrar inte har tid med att ta ut sina barn i naturen vilket gör att allt flera växer upp och kanske rent av är rädda för smuts och alla farliga djur.

När lekplatserna på skolorna enligt en ny rapport från SCB, läs mer HÄR, drastiskt i yta också minskar, inte bara för att skolorna har mer barn, ja då känner jag bara ren frustration och ilska. För jag förstår att det finns olika faktorer ex.relaterade till klass som gör att vissa barn växer upp med mer tillgång till naturen än andra, men borde inte det finnas lagar som ändå gör att skolorna tvingas ge mer än en yta av typ två parkeringsplatser, för barnen att springa runt på. Enligt rapporten, kan ca 63 000 barn i Sverige, få svårt att utveckla det lek och sociala samspel som de behöver på grund av minskad utomhus aktivitet. För att läsa om hur de ser ut i din kommun kan du klicka HÄR.

Jag själv, vill ju bara ryta!

För barns naturkontakt är som sagt superviktigt för att barnen ska växa upp med rätt resurser och balans i ett allt mer hektiskt liv.

Att göra smörblomme-örhängen är en liksom en viktig grej!

barns naturkontakt

Forskning både internationell och nationell pekar i stort sätt på samma sak. Barn som spenderar mer tid i naturen har en förbättrad hälsa i relation till barn som har mindre tillgång till naturliga miljöer. Flera studier understryker hur barnens kognitiva processer utvecklas i naturen och att denna miljö stärker barnets förmåga till kreativitet och uppmärksamhet. Detta gör i sin tur att fokus, koncentrationen men även glädjen till lärandet ökar, vilket skapar en bättre arbetsmiljö för lärarna.

Det förvånar kanske inte heller att barn som har större tillgång till utomhusmiljöer har förbättrad motorik och rörelsemönster. Detta gör att deras fysiska hälsa stärks, vilket i sin tur minskar risk för övervikt och sömnsvårighet. Naturkontakt är som sagt också ett verktyg för att motverka aspekter av klasskillnader som annars starkt korrelerar med barns hälsa. Statistik visar att barn som bor nära grönområden uppvisar mindre klassrelaterad ohälsa.

Naturen  dömer dig inte utifrån hur du ser ut. Naturen struntar i fall du bär trasiga skor.
I naturen är vi alla lika värdefulla!

barns naturkontakt

Intressant, är också att SCB rapport nämner att  barn som är mer i naturen är bättre på sociala samspel. Amerikanska forskare förklarar hur utomhusmiljöer gör att barnen blir bättre på att kommunicera sitt behov men även bättre på att lyssna på andra och lösa potentiella konflikter. De "små vuxna" blir alltså till bättre medborgare och rent internationell diskuteras också hur barn som i barndomen fått en känsla för naturen också agerar mer miljömedvetet.

För mig handlar det kanske främst om att barn inte bara är barn, utan målgruppen är full av små individer som alla förtjänar att få de bästa förutsättningarna. Vi vuxna, som till viss del verkar ha förlorat fotfästet om vad som är viktigt ska inte begränsa dessa individer. Alla människor förtjänar möjligheter till att se magin i det lilla. Det är väl inga robotar vi vill skapa som bara uppfyller nästa mål!

Nej, i alla fall jag vill ha en framtid av människor, som vet att de är en del av de regndroppar som faller emot fuktig panna...

Inget gör mig därför gladare när jag får "låna" min systerdotter under en dag. Hon lär mig att upptäcka naturen på helt nya magiska sätt. Hon får mig att komma tillbaka till fotfästet och minnas hur de va när jag levde från stunden och dag till dag.

barns naturkontakt
upload.jpg

För er som vill veta mer om barns naturkontakt och hur denna kan främjas kan jag verkligen rekommendera Bloggen Lanclin. Plattformen drivs av förskoleläraren Linnea och jag hämtar faktiskt mycket tips för min egna naturkontakt där, då sidan inte bara är inriktad mot barn.

För er som gillar Facebook kolla in Inspirationsgrupp i naturen runt husknuten för förskola/skola,  men även Idébank för natur/teknik här tycker jag att det samlas många olika tips och även reflektioner som ger en chans att reflektera. Kolla även in hemsidan Children and Nature network, fylld med internationella studier och matnyttiga fakta.

JUST DE! Vill bara säga att jag förstår att mitt rytande bidragit till en generalisering av  målgruppen ”barn”  som i detta inlägg är väldigt bred. Det är stora skillnader i behov och resultat mellan en 4-åring och en 16-åring. Jag har heller inte valt att precisera eller ta upp vad som gäller kring olika funktionsvariationer. Känner att specifika målgrupper kräver en större reflektion än mitt rytande!
Är du intresserad av mer info? mejla istället mig, så kan jag specificera vad som gäller för just dessa😊

Men nu vill jag höra från er! Jobbar du på förskola, skola och vad tycker du om SCB´s rapport. Har du erfarenhet av att jobba med barn i naturen? Vill du dela med dig av din erfarenhet?
Vill jättegärna lyssna och suga åt mig mer information från er alla, som sagt så brinner mitt hjärta mycket för detta tema.

Gillade du det här inlägget? Det värmer mitt hjärta att veta det! Kommentera eller Gilla inlägget genom att trycka på hjärta symbolen <3

 

Även storstadens träd behöver dina kramar.

För några helger sedan var jag uppe (bor i Svenljunga ) i Stockholm och nöjt av storstadens fantastiska kulturella utbud, och landskap. Finns så mycket historik längs med kullerstenar och gator och att komma ut till djurgården, sjunga med fiskmåsar och andas saltlukt ja de var några av favoriterna.

Jag har skrivit om hur viktigt naturen är för stadens invånare HÄR. Men i detta inlägg vill jag peppa till hur vi kan göra för att bli mer uppmärksamma på den.

För naturen finns verkligen överallt och vi behöver faktiskt inte åka ut till naturreservat och parker för att få vara med den.

Jag menar, i varje andetag vi tar så kan vi faktiskt märka processen av liv. Tar vi oss även en titt längs med gatorna så kan vi ibland stöta på heeeeelt magnifika träd, vackra små rosenbuskar och ibland ett och annat djur. Forskning visar att dessa mikro doser eller snabba "naturshottar" också kan vara återhämtande för oss och kanske precis vad våra kroppar behöver för att samla nödvändig kraft och energi...

Tiden och fokuset på naturen är ju dock inte alltid där... Mycket som ska fixas under en dag, och ja i stan är de ju en del annat som skriker efter ens uppmärksamhet.... Jag tänkte därför försöka hjälpa till och senast i Stockholm gick jag runt och dela ut små påminnelselappar...

Såg ut bland annat ut så här...

naturhälsa i staden

Riktigt kul och spännande uppdrag och något det kanske blir mer av i andra städer, så se upp! Är du en av de lyckliga få som fått mitt lilla meddelande så har jag  gjort en liten extra sida på hemsidan HÄR, skriv till mig, alltid kul att höra.

Att vara i storstaden är för mig en njutning ändå kan jag verkligen känna vilken psykologisk och fysiologisk ansträngning det är. Våra kroppar är kanske inte gjorda för luftföroreningar, buller och bara att organisera vår stenålders hjärna kring trafiken av bilar och folk tar på vår mentala energi, som vi inte rent biologiskt har en oändligt resurs av.

Att påminna oss själva om att vila, och att bara fascineras över strukturen på olika blad är verkligen ett helt magiskt sätt att få tillbaka upptäckare glädjen absolut värt att testa!

naturhälsa i staden
naturhälsa i staden

Själv tycker jag också att det blir lättare och lättare efter ett tag. Lite som att de går att träna upp hjärnan att ta in naturen. Till slut kanske naturkontakt i vardagen blir mer av en vana och förhoppningsvis inser vi allt mer hur Nature  kanske är en självklarhet för att orka.

För Naturen finns inom oss, Naturen finns i staden.
Så snälla, ge den din kärlek! Även stadens träd behöver en kram.

Men nu vill jag höra från er. Brukar ni söka upp naturområden eller krama träd även i större städer?  Vad är era favoriter och bästa tips! Vill veta allt :)

Gillade du det här inlägget? Det värmer mitt hjärta att veta det! Kommentera eller Gilla inlägget genom att trycka på hjärta symbolen <3

Föreläsning och Natur Glädje

Nästa vecka så åker jag till Åland och föreläser. Ska bli så spännande, då de är första gången jag gör min föreläsning utomlands :D Varje gång jag ska ut på resa så väcks ett pirr i magen och tacksamheten över att få göra det jag gör ökar!

Föreläsning kommer att hållas i samband med en Vernissage med ett utbud av foton relaterade till att må bra i Naturen. Passande tema för mig och det är Ålands Natur och Miljö, tillsammans med fotoklubben Obscura som sammankallar. Det ska bli så härligt att få se alla  fotobidrag, tycker ju själv att kameran är ett fantastiskt verktyg för att upptäcka naturen. Hmmm får bara se till att inte fastna för mycket och glöma av att föreläsa.

Läs mer om Föreläsningen här.

Kanske syns vi där?

Natrens hälsoeffekter föreläsning

I Naturen stegar jag bort från krav.

Ny krönika för Vilse.co

I naturen stegar jag bort från krav

Vad ska du bli när du blir stor? Minns ni frågan som dök upp lite här och var i barndomen, främst av snälla far och morföräldrar, med kärleksfulla ögon och godhjärtade intentioner. Lite enkelt svarade vi säkert det coolaste vi visste och hoppades se stoltheten lysa i deras förväntansfulla uttryck.

Men frågan om vad vi ska bli, slutar ju inte efter släktkalas att styra våra liv. Även i skolan är barns framtidsplanering en åsiktsladdad, statlig angeläget och värre blir det. Minns ni högstadiet? Där räckte det inte med att skylla på, hur ett hormonpåslag gjorde att en varken visste upp eller ner. Nej, för samhällets bästa skulle jag ”hitta just min väg” genom gymnasievalet och ut i en samhällsnyttig riktning.

Jag minns till och med att jag fick träffa en studievägledare lika godhjärtat som mina släktingar, som faktiskt tog på sig ansvaret att guida mig mot framgång. Svårt uppdrag. Stackars människa. Hon var ju bara en representant från samhället, som ville att jag skulle lyckas. Jag tänkte främst på nästa fest. Längtade efter nya sms, på min nokia mobil. Fast, kanske ännu mer på att få vara fri och skapa min egna stig.

För som trettioåring, är jag som vanligt i skogen och ”steg för stegar” som jag kallar det. Jag ser hur nya knoppar växer, jag studerar mossan och skrattar åt mig själv att jag trots så många floror, kan vara så dålig på att artbestämma. Jag rör vid stenens hårda kant. Jag reser mig och läderkängorna gnisslar mot trädrötternas glatta yta. Jag tittar upp och undrar ifall de kanske blir lite regn framåt dan. Luften känns fuktigare, men själen känns äntligen vid liv.

Här går jag steg efter steg och jag ser inte det jag kom till skogen för att se, utan jag ser det stunden har att ge.

Jag stannar upp, kanske har jag gått i cirklar, magen säger frukost. Jag borde snart försöka “hitta” hem. Men jag stannar kvar. Några minuter till. Låter den lätta själen, få lite extra utrymme att vandra fritt. Känslan av frihet blandat med enkelhetens nöjdhet. Kanske behöver hela samhället mer av det här?

För när skola, samhälle och även godhjärtade familjemedlemmar vill att jag redan som barn, ska veta min ”rätta” väg, så börjar min kropp bara skrika efter mer frihet. Jag vill få vara på platser där jag inte behöver veta nästa steg. Jag vill i nuet få välja höger eller vänster och inte bara gå från A till B.

Mest av allt vill jag se de jag ser och inte av andra få höra vart jag ska.

Jag tror inte heller att jag är ensam om att njuta av denna okomplicerade tillvaro. Du som läsare kanske till och med kan känna igen dig i den där friheten, som kommer ifrån att i naturen ”steg för stega”. Begrepp som att ströva, strosa och flanera måste ju ha kommit till av en anledning?

Fast, enligt Wikipedia är de flesta av dessa ord, kopplat till en människa med mycket fritid. Där passar mitt egna ”steg för stegande” inte riktigt in. Jag menar, jag är verkligen inte är en person med en massa ”fri-tid”. Jag är nystartad egenföretagare, som i kombination med masterutbildning försöker att få vardagsstrukturen att funka. Jag planerar, utformar visioner, och jobbar efter specifika mål. Att jag skulle ha en oändlig massa ”tid” utan riktlinje och intention, stämmer inte och är faktiskt inte det jag gillar. Lite så att jag till och med går igång på att vara i en planering och utvecklingsfas. Kalla mig hjärntvättad om du vill.

Men nu är vi återigen tillbaka, i nutida skogen. Jag har inte gått hem ännu, utan jag ser hur ekorren byggt kotthögar av rester från sin senaste måltid. Jag märker hur den där fågeln, som sagt har aldrig varit bra på namn, säger god morgon till en ny dag. På stubben sitter jag. Magen kurrar fortfarande.

Tänker där och då, att det inte är något fel med att vilja nå sina drömmar och redan som barn vara med och förändra. Men faran med detta är att vi med klara mål i sikte missar det som finns med oss i nuet. Vi glömmer bort det egna valet och lever samhällets framtidsplaner och inte våra egna.

Så för mig blir “Steg för stegandet” en allt mer prioriterad aktivitet. Här går jag i skogen. Gör mina egna stigar, utan att riktigt veta vart jag ska eller vad jag vet. Det finns inga rätt eller fel, utan jag “steg för stegar” precis dit jag vill.

Planera för Odling. Planera för ditt liv.

Detta inlägg är ett samarbete med Brantas Gård.

Att leva ett liv där vi ger utrymme för utveckling och förändring fast lika mycket utrymme till stunder av vila och lugn, ja de är skitsvårt! Jag menar, som människor vill vi ju så mycket och under de dagar när vi är fulla av energi och inspiration, då är allt underbart lätt. Vi bokar nya kurser och startar projekt. Vi drivs av utveckling och vill lite klychigt ” skapa det bästa möjliga i både vårt och andras liv". Men, så sitter vi där nästa morgon. Totalt med motsatt kraft. Vi kanske är ledsna, oroliga och den där fulla kalendern blir faktiskt bara en stress när allt känns som ren skit.

Dessa stunder brukar jag bara orka att med tomhet stirra. Tur att sommarens löv är så vackra.

Balans
Balans

I förra veckan fick jag hem boken Jorden vi ärvde. Drömmen vi levde, skriven av Christina Almén som tillsammans med maken driver Brantas Gård. I boken får vi tips om hur vi kan bli mer självförsörjande genom att leva närmare naturen. Okej?! Helt annat tema, tänker du. Så låt mig förklara.

Denna bok är fylld med annat än bara täckodling och recept på färsk tomatsalsa. (Även fast jag blir så inspirerad att börja). Christina har nämligen fått mig att tänka på ifall vi kan låta hennes självförsörjar-perspektiv ligga som en guide, för hur vi bättre kan planera för lite mer balans i vårt liv.

Skrattade därför till när de på s.134 står just,
Planera för din odling, Planera för ditt liv
.
Livet är så härligt tajmat!

 Bild: tagen av Sandra Junhammar

Bild: tagen av Sandra Junhammar

För på Brantas gård verka man inte göra massa nya projekt, hej vilt. Det viktigaste i resan mot självförsörjning är faktiskt att inte gå all in. Små, enkla steg är det bästa. Alla förändringar och alla de processer som sätts igång ska orkas med och kunna underhållas.  På gården går det inte att bara producera och producera varje dag, utan varje process kräver en grundstruktur och en bra bas. Jag menar, många frågor måste undersökas innan man kan börja odla den enklaste av tomat. 

Vad behöver just denna tomat för jord och näring? Måste vi med växelodlingen avvakta till nästa år? Vilka faktorer i landskapet gör att tomaten kan växa på bästa sätt? Hur mycket av den där tomaten behöver vi egentligen? Vad har vi lärt oss från tidigare erfarenheter?

Att tänka till och att förbereda, är en självklarhet. Balans mellan "input och output" är här, A och O.

Jorden vi ärvde, Drömmen vi levde, är som sagt, full av tips och bra fakta, men jag tar främst med mig deras livsperspektiv. För den där viljan och energin i all sin sprudlande kraft måste planteras rätt. Speciellt,för oss människor som liksom inte riktigt kan sitta still när de är så mycket vi vill. Även Christina, skriver också att det här med balans är svårt. ”Jag vill hela tiden ha mer, göra mer. Det är svårt att hitta balans där jag känner mig nöjd".

På Brantas gård, gör de i alla fall ett försök. De vågar testa och de tvingas med sin odling att reflektera och lägga en plan utifrån just sina förutsättningar. De tvingas med sin livsstil att lägga en struktur så att det finns utrymme för att så och plantera nytt ,men även utrymmen för att skörda och bara njuta av allt livets goda.

Jag läser, tar en sked av morgongröten. Blir inspirerad av alla bilder i boken, kollar på min "att göra lista", stannar upp och tänker till.❤️

 Bild: Tagen av Sandra junhammar.

Bild: Tagen av Sandra junhammar.

För er som vill läsa mer om Christina och hennes familj så gå in på deras hemsida www.brantas.se. För att själva åka dit och kanske köpa ett och annat är deras Facebook sida fylld av aktuella uppdateringar. Vill du kanske faktiskt veta mer om självhushållning, så är boken perfekt och fylld av tips. Sandra Junhammar som tagit några av bilderna i inlägget har också gjort en större beskrivning av boken. För att beställa ett eget exemplar så kan du gå in Här. Christina har även skickat med en rabattkod och fram till och med den 31/5 får du boken för 200 kr + porto, om du anger koden ”vårkänslor” i meddelanderutan vid beställning.

Kom gärna med era egna tankar om hur ni tänker kring, balans och planering i livet? Vad gör ni för att inte ta på er för mycket? Hur ser ni till att era "frön" får växa på bästa sätt?

Gillade du också det här inlägget? Det värmer mitt hjärta att veta det!  Gilla inlägget genom att trycka på hjärta symbolen <3

Regn! Ett liv, en passion!

Marcus kontaktade mig via facebook och snabbt förstod jag att han hade en passion till naturen, men kanske framförallt en väldigt schyst och bra inställning till Regn. Jag ler när jag ser bilderna på picknick, promenader och fikastunder, trots skyfall. Jag kan liksom inte hjälpa att med dessa bildar dras in i hans ganska ovanliga engagemang.

För visst är de annars så, att många av oss inte skriker av glädje när det regnar. Vi älskar att kommentera på hur "uschligt" "grått" och "träligt" de är ute, så fort en regndroppe börjar falla ifrån skyn och tro mig, även jag sitter ibland inomhus och muttrar.

Ja, en kärlek till regn hör inte alls till vanligheterna men är inte de lite konstigt. Jag menar tänk, så mycket vi surnissar missar. Jag låter Marcus berätta mer...

Ps: Alla bilder är Marcus privata.


Regn! Ett liv, en passion!

Hej mitt namn är Marcus Roos, är född och uppvuxen i Malmö. Denna text handlar om min kärlek till regn, det som många förknippar med deppighet och tristess. Men behöver det verkligen vara så?! Jag hoppas kunna inspirera er till en lyckligare vardag i regnet, genom att delge min kärlek och passion till det som ger oss vatten i kranen varje dag. Jag slänger också in lite tips och råd för ett närmare liv med regn och vad som gjort att jag fåtten sådan passion för detta fantastiska väder.

-Nu säger jag inte att alla ska bli en "regnmänniska" som mig, men många hade kunnat kunna ha en så mycket bättre relation och en bättre livsstil runt regniga dagar. Jag menar kolla bara på dessa regndroppar är de inte vackra...

Kärlek till regn
passion för regn

Chocken & sorgen!

Det var slutet av September 2016. Efter mycket gassande i solen under en och en halv månad, var det dags att lämna stan och ta sig till skogen. Men när jag kommer ut får jag den stora chocken. Nästans 6 veckor utan regn hade torkat ut den stora bäcken till 60-70%. Löven började falla i förtid. Brunsvarta av torka. Det skar i hjärtat och tårarna rann. Skogen höll på att kvävas av torkan och jag kunde inget göra.

Frälsningen!

Tiden gick, höstens regn började så smått komma igång. I mitten av december efter några dagars konstanta regnande kom jag ut och lyckan blev total. Bäcken var bräddfylld och små våtmarker började att synas. Det var som att naturen tackade mig för min oro och sorg tre månader innan. Naturen gav mig tillbaka sin kraft

Jag lade mig ner. Lät regnets ljud tala till mig. Jag mös och bara låg och tog emot det som hade fått skogen att återhämta sig. Jag och skogen njöt av allt regn, vi ville inte det skulle sluta. Efter den dagen har jag förstått vad regn verkligen är. Det har blivit en passion något jag lever med och kan längta efter dagligen. Det ger mig som stadsbo ett lugn inget annat ger mig och en chans att få leva ut den lilla barnslighet som finns inom mig.

Ta del av det härliga ljudet. Känslan att gå i den där vattenpölen. De vackra bilderna man kan få. Tänk på allt liv regn ger oss, som många andra på vårt jordklot inte har.

Att älska regn
att älska regn

Tips på att leva med regn.

1. Ta dagen och årstiden som den kommer.

Många har ett ideal att på vintern är det en massa snö och på sommaren ska vi sola och bada. Men det blir inte alltid så. Vintrarna speciellt här nere i Sydsverige blir allt mildare och regnigare. Svensk sommar har alltid skiftat dessutom är åska och skyfall allt vanligare. Ta del av det vädret som erbjuds.

2. Byt regnkläder, var färgglad & var bestämd.

En förutsättning för att leva med regn är kläderna. Bekväma gummistövlar är ett måste. De ska vara bra kvalitet. Kanske kostar en hundring extra men de ska sitta bekvämt och hålla. Byt ut allvädersstället! Det andas inte bara in luft, det andas in fukt också. Det är ingen skräll att föräldrarna tvingade på en dem där galonisarna när man var mindre. Skaffa in dem igen. De håller bättre, tål hur mycket vatten som helst. Välj kläder med PVC beläggning, tål vatten och vind och sitter bättre än PU material. Tycker också att ni ska välja färgglada galonisar! Det förgyller både din egen och andras gråa vardag.

3. Ändra inte vardagen.

Har du gång och cykelavstånd till jobb eller skola, undvik att ta bil, och kollektivtrafik när det regnar. Man får en bättre vardag, får vardagsnatur samtidigt som en sparar pengar. Dessutom är regn lugnande. Efter en hektiskt skoldag eller arbetsdag är det otroligt avslappnande att cykla hem i regnet.

4. Bestäm specifik utomhusaktivitet.

Bestäm en aktivitet eller övning som du tycker om. Kan ju vara hur enkelt och litet som helst  Gör sedan denna aktivitet varje dag när det regnar. Detta kommer göra att du ser fram emot en regnig dag oftare. Tips, är att exempelvis sätta dig i gräset eller lägg dig ner på marken och bara lyssna. Ljudet av regn är lugnande för själen.

5. Släpp loss!

Regn är kul. Bli lite barn igen. Gå i vattenpölen som du gjorde som barn. Släng dig ner bland löven i höstrusket och slå dig ner och ät lunch bland vitsipporna i vårregnet. Ni som har barn. Klä er som dem och var med och hoppa i den där djupa vattenpölen och var med och bygg det där sandslottet.Det kommer ge dig och ditt barn ett starkare band, samtidigt som du föregår med gott exempel.

Tips på länkar och hemsidor.

 Ocean har många praktiska plagg med variation i material och färger.

Farmerrain har många olika kläder. Hängselbyxor, midjebyxor och overaller och många olika färger och färgkombinationer. Framförallt för dig som vill vara lite äventyrligare.

Kolla även tradera och blocket med jämna mellanrum och sidor specialiserade på arbetskläder.


Är du intresserad av att själv vara med och berätta om din speciella passion och relation till Naturen? Ta kontakt med mig så kan vi jobba ihop!

Gillade du det här inlägget? Det värmer mitt hjärta att veta det! Kommentera eller Gilla inlägget genom att trycka på hjärta symbolen

Varför gör du det du gör?

På senare tid har jag upptäckt hur naturen väcker nyfikenheten och skapar en tillvaro av undran. Frågor som hur och varför kommer automatiskt och fascinationen bara ökar och ökar. Kanske är det så att vi människor naturligt är frågvisa bara att jobb, tidsbrist & effektivitets normer får oss att helt stänga av.

Jag menar hur ofta frågar du dig själv. Varför gör jag det jag gör?

Inre reflektion, naturhälsa

Om jag bara går till mig själv, så kan jag bekräfta att reflektioner och frågor ges allt mindre tid. Speciellt vid tillfällen av hög arbetsbelastning och stress. Jag kan också uppleva att inom vissa grupper så identifieras en frågevis person som samarbetssvår.

För vi ska ju inte ifrågasätta systemet. Nej, systemet är vägen till lycka eller?

Resultatet blir att vi bygger upp ett försvar emot att både ställa och svara på frågor. Motstånd och missförstånd ökar. Speciellt om andra ifrågasätter oss!

Ja, då triggas våra psyken till att reagera.

Minns ni inlägget som jag skrev HÄR om att våga stanna upp och vara med sin inre natur? För mig går det inte att prata om naturen, utan att också prata om oss själva. Vi är naturen och att inte vara rädd för att ifrågasätta vad vi väljer att göra med vårt liv är för mig ett viktigt tema.

Kanske kan vi lära oss ifrån hur vi är i naturen och bli mer nyfikna på oss själva.

att fråga sig själv varför

För om vi vet varför vi gör det vi gör så blir vi också säkrare i oss själva. Vi bygger upp det som kallas självförtroende och vi äger mer och mer våra handlingar. Vi blir bättre kommunikatörer med rätt fokus och vår omgivning blir helt inte lika hotande.

Vi ser också till att vi lever vår dröm och ingen annans.  I ett sjukt samhälle där varje människa ska pressas till max, Angelica har skrivit om det här, kommer ingen förutom vi själva dra i handbromsen.

Genom att ge skriva ner vad som ligger till grund för våra handlingar kan vi tydligare se dess funktion. Vi kan då till viss del, ta bort sånt som görs pga andras förväntningar och fylla på med de som ger glädje och energi. Dock är detta en svår maktfråga där vi alla inte har samma spelutrymme. Men jag försöker så mycket som möjligt att

Värdera & omvärdera. Göra om & Göra nytt. 

att fråga sig själv varför

Om du också är sugen på att börja? Så e de ju inte vara svårare än att stapla upp hur vardagen ser ut. Ställ sedan frågor om varför vardagen se ut så samt fundera över vilka grundläggande värderingar som handlingarna bygger på! Ha din egna eller en familje-brainstorming. Jag lovar ett kollegieblock går snabbt att fylla.

OBS!!! Va inte för hård mot dig/er själva, utan låt den nyfikenhet, fascination som vi har i naturen ligga som grund. Alla förändringar går ju inte att  göra direkt men det kan vara bra att bra att bli medveten om vart du/ni är utan att för den delen klanka ner på sig själv och andra.

För shit! Det är så ofta vi glömmer av varför vi gör de vi gör och kanske är denna fråga idag viktigare än någonsin...

Vill du som läsare också dela med dig i kommentarsfältet eller skicka ett mail om just din process. Jag finns här ❤️

Gillade du det här inlägget? Det värmer mitt hjärta att veta det! Kommentera eller Gilla inlägget genom att trycka på hjärta symbolen

Dags att plantera lite lycka

Äntligen, har små bruna fräknar, satt färg på min vinter-gråbleka hud. Jag känner hur hela min kropp smälter av vårens varma vindar och hur solens energi ger mig och marken jag står på, nya krafter att fortsätta växa.

Som alltid på våren blir jag också grymt  sugen på att börja odla och helt plötsligt blir trädgårdsbloggar allt mer prio. Tro mig, jag själv har inga stora mål om att bli självförsörjande, men att just pilla lite i landet, plantera en och annan kryddväxt eller potatis i hink, vem lockas inte av detta?

Här ligger mina potatisar och förgror. 

upload.jpg

Att ha en möjlighet att få odla min egna mat är ren lyx och förutom fördelarna som kommer ifrån att slippa handla exporterad mat i affären, så visar vetenskapliga studier nu hur trädgårdsarbete kan användas för att förbättra vår hälsa och vårt humör.

Kanske är det därför dags att nu i vårsolen plantera lite lycka?

Nja, riktigt så enkelt är det nog inte men faktum är att i vanlig planterringsjord, finns bakterier och små mikroorganismer som utsöndrar ämnen vilket i sin tur aktiverar ämnen som får oss att må bättre. Det är främst bakterien mycobacterium vacaaee, som höjer halterna av cytokiner i våra kroppar vilket i sin tur stimulerar bildandet av kroppshormonet serotonin.

upload.jpg

Serotonin är i sin tur den substans som påverkar just vårt humör och inom sjukvården används serotonin stimulerande ämnen för att lindra symptom av depression. I jorden finns också aktinobakterier som utsöndrar antibiotika, vilket också kan få både våra kroppar och  knoppen att känna sig lite lättare.

Men det är inte bara jordens kvaliteter som gör att odling och trädgårdsarbete är så värdefullt för vårt välmående. I en större metastudie, går att läsa HÄR, så granskades 21 olika vetenskapliga rapporter associerade till just trädgårdsarbete och hälsa. Resultatet bekräftar hur trädgårdsarbete inte bara gav minskade upplevelser av ångest och depression utan även ökade deltagarnas allmänna livskvalitet. Rapporten belyste också hur det fysiska arbetet bidrog till goda resultat för kroppsvikten samt ökade deltagarnas kognitiva-processer t.ex. uppmärksamhetsförmågan.

Jordliga fingrar från en dag i April. 

upload.jpg

Om vi ska lägga vetenskapen åt sidan kan jag själv känna att jag genom atr plantera, vattna och låta plantor få en möjlighet till att gro, kommer nära en inre upplevelse av omsorg. Kanske låter extremt "new age"men det är något så enormt meningsfullt med att få Ta hand om och visa kärlek till något så litet som ett frö. 

I podcasten Gröna Fingrar Svart Jord, går att hitta HÄR. Delar Matilda och Mimmi i detta avsnitt, sina tankar kring odlingens påverkan på deras psykisk hälsa och vikten av att odla för själen. Ett personligt, genuint, ärligt men framför allt igenkännande samtal. Där de också tar upp de faktum att odlingen gör att en kommer i kontakt med tidigare generationers livsstil vilket i sin tur skapar ett inre lugn. Bara sitter och nickar och håller me :) Som sagt fin podd, och kan rekommendera att gå In och lyssna på alla avsnitt om du vill komma igång med odling samt inspireras av härliga och öppna reflektioner kring livet i allmänhet.

Men Nu vill jag som vanligt höra från er läsare. Brukar du plantera? Kan du känna hur själva grejandet i jorden, bärandet i trädgårdslandet påverkar hur du mår?

 Gillade du också det här inlägget? Det värmer mitt hjärta att veta det!  Gilla inlägget genom att trycka på hjärta symbolen <3

 

Naturhälsa i Storstan.

Att prata om att vi ska ut mer i Naturen när 80% av oss bor i städer, leder ibland bara till ökad stress. Lite som när en kollega börjar berätta om sin underbara semester, och en själv inte ens lyckats tänka på betydelsen av detta ord...Semester vad?!?😂

För många av oss, speciellt de som bor i städerna, blir "Att hinna med att uppleva naturen" förknippat med ytterligare krav, som skriker att de inte gör tillräckligt och jag tror inte vi behöver mer av detta i våra ganska sköra liv....

Men kanske kan vi istället flytta in lite naturhälsa i storstan?

Biophilic Design bygger på dessa tankar och på E. Wilsons Biophelia teori, om människors medfödda rötter med naturen. Designen utformas därmed utifrån naturen och vad våra kroppar behöver för att må bra.  

Designen vill att våra städer ska bli mer integrerade i de redan existerande lokala ekosystemet och inspirationen kommer ifrån naturens egna självreglerande system. Inga dyra bevattningsmetoder tillåts här!!!

För visst ska även stadsbor få chansen att få njuta av naturen. Speciellt då studier visar hur naturen reducerar stress samt ökar vårt fokus & kreativitet.

När ljudnivåer, luftföroreningar och livsstils sjukdomar dessutom ökar så finns det många som anser att olika satsningar inom naturhälsa i urbana områden, är en nödvändighet om vi vill att städerna och dess invånare ska ha en chans att överleva.

Det finns mycket att lära sig av Biophilic design och här kommer en liten minilektion om hur vi kan öka naturhälsan i storstan.

Naturen i rummet: Handlar om att vi ser över hur mycket direkt natur som vi upplever under en dag. Alltså hur mycket natur vi ser, hör, smakar, känner eller luktar. För att förbättra naturen i rummet så kan vi lägga till natur i våra byggnader.

På toaletterna i Söderåsens Nationalpark har de gjort detta och där går det att höra vinden och fåglarnas härliga sång. 

 Foto: cfn.news

Foto: cfn.news

 Foto: momentumww.com

Foto: momentumww.com

Naturliga paralleller: Här fokuserar vi på hur vi kan arbeta för att få in mer organiska material och naturliknande texturer, former och färger i olika miljöer. Kan vara genom ett konstverk, installationer, textiler och möbler. De vi vill är att väcka till liv minnen om tid i naturen. Jag har skrivit mer om naturdesign HÄR 😊

Naturen av rummet: Liknar kategorin med paralleller, men handlar om att försöka trigga vår  helhetskänsla av rummet för att skapa fascination och mystik. Det kan vara att vi skapar ett kontorslandskap med överblickande vyer, där vi får känna oss små i det stora, precis som många av oss upplever i naturen.

Biophilic design och mer naturnära städer får mig att drömma om sjukhus med läkande naturträdgård och lunchrum med öppnare ytor och solljus. Mera större skogsparker där fåglar och djur får möjlighet att bo.

För mig så är Naturhälsa i storstan en fantastisk möjlighet fast också problematiskt då det krävs kommunala och statliga samarbeten som utgår från miljövänliga & hållbara metoder för att det ska funka.
För det kan inte bara vara jag som mår illa när jag tänker på Dubai.

Vad tycker ni läsare om möjligheterna till att skapa mer naturnära städer? Har ni hört talas om biophelic design tidigare? Har ni andra tips på hur vi kan skapa en hälsosammare stad?

För den som vill läsa kolla på dessa Artiklar + En rapport från boverket om Gröna inslag i Staden
http://www.scmp.com/lifestyle/article/2057445/buildings-blend-nature-why-singapore-has-them-abundance-and-hong-kong
https://www.terrapinbrightgreen.com/reports/14-patterns/
https://www.boverket.se/globalassets/publikationer/dokument/2017/naturens-tjanster-i-staden.pdf
https://www.challenge.gov.sg/print/cover-story/singapore-where-the-wild-things-are

Flera inlägg:
Hitta naturhälsan i storstan
Låt Naturen väcka din kropp till Liv.
Fraktaler: För Hälsa & Känslomässig Harmoni

Gillade du det här inlägget? Det värmer mitt hjärta att veta det! Kommentera eller Gilla inlägget genom att trycka på hjärta symbolen <3

 

Naturkänsla- Ger ökad livskvalitet och hälsa

Hur mycket skulle du säga att du själv, din kropp och din tanke, är en del av naturen? 

Tung fråga en söndagsmorgon, men orsaken till min fundering är att jag under dagar av snö, lite vår, mer snö, NU äntligen vår, har hittat en metod som intresserar sig för just vår upplevda samhörighet med naturen vilket bekräftar att

Naturkänslan är en enormt viktigt del av vår hälsa.

naturkänsla nature connection

The connectedness to nature scale (CNS) skapad av forskarna Frantz & Mayer är ett  frågemall med syfte att mäta individers inre upplevelser av att känna sig emotionellt sammanlänkande med naturen. 

Mallen innehåller  olika påståenden.
- Exempelvis: Jag upplever att jag är en del av en större livsväv.

Sedan är det upp till oss att göra en egen bedömning.

Går att testa HÄR. Formuläret är på engelska men jag tror inte de ska vara så svårt att följa. Du får också scrolla ner på sidan och gå in på länken run the demo.

naturkänsla. nature connection

Testet är viktigt då forskare hoppas att genom att mäta individers nature connection (naturkänsla), förstå mer om människors relation till naturen. Tanken är att det sedan ska utvecklas program som jobbar med positiva upplevelser och reflektioner kring naturen och därmed öka både både vår och planetens hälsa. I Finland jobbar de ex, med naturkänsla inom olika projekt, går att läsa om HÄR.

På denna hemsida beskrivs inte  naturkänsla bara utifrån samhörighet utan som

En inre röst som ständigt berättar för oss vad som är bäst för oss själva och vår miljö.

Enligt mig är tankesättet inspirerande då jag tidigare ifrågasatt grunderna och värderingarna som ligger bakom vår relation till naturen. Skrev en krönika om detta HÄR.

nature connection, naturkänsla

För om begreppet natur endast blir något som existerar utanför oss, så förlorar vi kontakten med oss själva och våra kroppar. Detta påverkar i sin tur vår förmåga att fatta mer hållbara och inre förankrade hälsoval. 

Att träna upp sin naturkänsla kommer inte med ett "färdigutvecklat paket", utan handlar om att ge sig själv tid att ta in känslan av naturen och öka förståelsen för hur all natur vi upplever är en liten del av oss själva. Genom att gå in i dessa känslor av förbindelse och samhörighet ökar vi vårt välbefinnande och flertalet

Vetenskapliga studier visar hur psykisk hälsa, glädje och livskvalitet ökar genom just ökad naturkänsla.

För mig handlar naturkänsla om att reflektera över mina naturupplevelser och hitta stunder i vardagen, där jag är observerar vad som händer i min kropp i relation till min miljö. Genom att lyssna innåt och tydliggöra dessa processer så upplever jag allt mer hur min kropp är i ett ständigt flöde av samvaro, vilket i sin tur ger mig ett välbehövligt inre lugn.

Eftersom det inte finns några klara riktlinjer kring arbetet med naturkänsla, är detta mina egna personliga tankar. Jag vill därför gärna höra era åsikter, tips och funderingar kring detta tema ❤️ Har ni egna definitioner av begreppet naturkänsla eller känns det bara flummigt och obegripligt 😁? 

 OBS! För er som gör CNS-testet så ta resultatet med en nypa salt. Bara de faktum att de använder ordet ”feel”  i åtta av fjorton frågor skapar enligt mig en diskrepans och skeptikern i mig är tveksam till själva verktyget, men ändå så peppad på konceptet.

Liknande Inlägg:
Äkta Natur. Vs. Vår fantasi
Låt Naturen väcka din kropp till liv.
Att Aktivt närvara med månens reflekterande ljus.

Gillade du också det här inlägget? Det värmer mitt hjärta att veta det!  Gilla inlägget genom att trycka på hjärta symbolen <3

Naturen- En instagramvänlig produkt

En av de podcaster som kontinuerligt nedladdas i mitt flöde är Vilsepodcast. Du kan också söka vidare HÄR. Orsaken till att just Vilse blivit en långvarig favorit, är att den blandar intressanta teman med fascinerande verklighetsskildringar och djupgående samtal. Nils som är skaparen av Vilse har nämligen den förmågan.

Han frågar lite extra, ser detaljerna och lyfter fram det mänskliga.

Vilse.co har blivit mer än bara en podcast och Nils gör också ett fantastiskt jobb med att  publicera artiklar och krönikor. Tycker så mycket om detta tänk, då jag tror att vi måste börja jobba mer tillsammans.

Stötta varandra i olika projekt.

Denna vecka är det min tur att vara gästkrönikör. Har aldrig skrivit en krönika förut, men kände att jag vill utmana mig själv och mitt skrivande. Jag har vid publicerandet av denna text fått stoppa mig själv från att gå in och ändra om lite i texten. Kritikern som lever inom mig vill göra om, göra bättre, men vet ni?

Jag är bara så nöjd att jag vågade.

Att våga uttrycka sig, sätta ord på virrvarret av tankar är inte lätt, men jag hoppas att ni genom denna krönika får inspiration till att upptäcka naturen på ett enklare, lugnare och i grunden mer hälsosammare sätt.

För visst är Instagram och sociala medier ett fantastiskt verktyg, men att vara
med processen av naturen är där Magin sker.
Glöm inte det! 

Här kommer nu krönikan

instagram-natur-vilse-770x550.png

Hur är egentligen vårt förhållande till naturen, är naturen bara ytterligare ett sätt att bygga vår identitet genom sociala medier: hur ska vi förhålla oss, var det bättre förr? I veckans krönika så debuterar Josefin Wilkins som krönikör.

Jag scrollar igenom mitt instagramflöde och inser att vår relation till naturen förändras snabbt. Även när du läser dessa ord, sker effektivisering över våra ovetande kroppar och ny teknik lanseras i reklampauserna på vår favoritserie. Människan rör sig inte i samma värld eller takt som förr och vår relation till naturen verkar allt mer avgränsad.

Missuppfatta mig inte nu, utan jag tror “allmän” Svensson i lunchrummet, fortfarande värdesätter att vara ute i naturen. Ännu pulserar allemansrätten i våra blod. Men frågan är hur vi nu relaterar till dess ekolod?

För den breda befolkningen är nämligen naturupplevelser en instagramvänlig produkt, som med tidsbrist, effektivt ska avklaras. Vi ska till Nordnorge eller kasta oss ner för det brantaste av stup. Vi bokar pilgrimsvandringar för inre reflektion, men tid för relation och att faktiskt Vara med naturen. Nja, det fylls inte många almanackor med.

Jag är rädd att sättet vi lever på idag håller på att förstöra vår relation till naturen. Tror du mig inte så observera bara hur vi väljer att planera våra natursemestrar. Det är kartor, GPS och den rätta tältutrustningen, med det senaste inom Gore-Tex som ska med. Vi ska nå vårt mål med högsta bekvämlighet. Skyddas från naturens krafter och samtidigt exploatera både den och oss själva på ett fläckfritt instagram.
Att en söndag, se ett löv falla ner. En onsdagskväll samla pinnar för en enkel brasa eller när som helst ta sig till närmsta skog och sätta sig på en stubbe. Det är det nog bara hippies eller nytänkande ”skogsbadare” som gör.

I naturvårdsverkets rapport ” Den viktiga utomhusvistelsen” visas inte ett trendbrott för framtidens ”vuxna”. Föräldrar uttrycker rädslor och markerar utomhusvistelsens stora risker. Ska barnen ut i naturen så ska detta kontrolleras. Med grindar och betong på lekplatserna ska nog alla kunna skyddas.

Så, vad är det jag då menar? Var vår relation till naturen bättre förr? Kanske? kanske inte.
Jag är ingen vetare av allt, och lita på mig även jag har nya vandrarskor och naturupplevelser i Lofoten i sikte.
Det jag dock hoppas på är en ny trend där vi slutar att bygga upp murar mellan oss och naturen. Slutar att göra den till ett Facebookevent och slutar att tro att vi är smartare än den.

Istället vill jag se mer av människor som pausar sitt scrollande, finns tydligen en app för det och bara andas tag. Människor som går till biblioteket för att shoppa naturkunskap, istället för ett nytt stildrag. Människor som lär nästa generation att naturen, är en del av vår kroppsliga funktion.

Gillade du också det här inlägget? Det värmer mitt hjärta att veta det!  Gilla inlägget genom att trycka på hjärta symbolen <3