Nature is more than just a product – Nigel Berman on The potential of Nature Connection.

Running a small company which focuses on nature connection and health (especially one that’s based in the countryside) can sometimes make me feel alone. A feeling that deepens when I read in the media about the still prevalent environmental destruction, human suffering and how as a species we seem to have evolved further and further away from our natural core. This can make me doubt what I’m doing, why I´m doing it and can sometimes send me down a “Whats the point, no one cares about nature anyway” spiral of negativity.

Inside of these moments however, I’m so grateful for the internet, since it’s helped me to find like-minded individuals and groups (check out the list of  Fb-groups at the end of this post) that gives me an incredible “Let’s keep on working!  You’re not alone!” kind of boost. Nigel Berman (founder of the School of the wild) is one of those individuals. Someone who gives out so much positive energy and is also extremely in tune with the profound potential that connecting / reconnecting with nature holds.

Do you want to know more? I sure did! As is such, when visiting my husbands family in the south of England, I decided to meet Nigel for a chat. Here’s a bit of his story! 

Nigel BermaN, Founder of school of the wild

Nigel BermaN, Founder of school of the wild

Even though Nigel Berman was brought up and spent several of his younger adult years living and working within the city of London, he’s always been drawn to nature, so much so that he regularly sought to escape from the hustle and bustle of city life with excursions, activities and social events in the countryside. Upon discussing this with me, he began reflecting upon a day in particular when he went on a bike ride, cycling through an area called Pagham marshes. It was during this excursion that he felt an overwhelmingly strong and innate connection with the landscape, a sensation of resonance that he hadn't experienced for a while. Maybe you’ve also had a similar experience in nature that’s been overwhelming?  If so, please feel free to write to me about it, because I’d love to know more.

Becoming incredibly inspired by his experience, Nigel began excitedly trying to figure out what this feeling of connection was and if there was anyone else who’d experienced it. In doing so, he came across the work of cultural ecologist and philosopher David Abram and applying Abram´s information to his own experiences, he came to the realisation that not only was he not alone in what he’d felt that day in the marshes, but also that nature holds the potential to be and provide something so much more profound to humanity than solely being a product for our experiences in life.

Having moved to the city of Brighton and Hove, Nigel founded The School of the Wild in 2014 and has grown the business to a client base of around 2500 people. The School of the Wild offers unique nature-based team building activities for local organisations and businesses (as well as short-courses such as whittling and foraging to the public) in the woods and countryside surrounding the city. The companies vision is to encourage people to get themselves out of the urban jungle, to nourish and strengthen their connection to the land, to nature, to themselves and to each other. Through offering these courses it’s become increasingly clear to Nigel of the immense benefits of nature for people’s health and well-being.

Some participants stated that the feeling of calmness they gained from their experiences in nature,
lasted for longer than a week after being there.

upload.jpg
upload.jpg

Nigel also made an interesting observation about how at the end of an activity day, whilst participants were at rest and talking around the campfire, they seemed to have begun viewing nature as being something more than just a facilitator for their activity. That through being in and with nature for a short period of time, people appeared to become more observant and sensually immersed in their environment, noticing symbolic messages and metaphors in the details of their surroundings and connecting to nature as part of them selves.

This is fascinating since modern research seems to imply the same thing, providing evidence that after spending prolonged periods in nature, people start to change their perception of what they believe nature to really be and from this understanding, can experience profound shifts within.

We stop seeing nature as just a product for our utilization and instead gain the ability to identify our self both with and inside it at a much deeper level.  Therefore, natures ability to mirror us back to ourselves gives us a brilliant avenue of connection in our day-to-day lives.

This is exactly what Nigel and The School of the Wild are aiming for. He hopes to inspire people to look at nature in new ways and remember their innate connection to it for not only their individual well-being, but for that of collective humanity and for the earth itself.

Nigel berman, School of the wild

Therein lays the challenge!

Because in both the UK and Sweden the prevalence of people suffering with mental health problems is increasing, with more and more individuals suffering from depression, anxiety and loneliness. In a world of social media that we believe connects us, increasing numbers of people seem to be sensing a void in their lives appearing - an emptiness that no matter how hard they try cannot be filled by the short-term dopamine fixes of likes, hearts and comments, or the short-term gratification of consumerism, substance and indulgence. We must see this as feedback from ourselves telling us that what we’re doing right now (in the way that we’re doing it) isn’t working for us. That there’s a collective yearning for something more - for a simpler, yet somehow deeper connection.

For many, nature has a huge role to play in establishing this connection!

As is such, it’s the responsibility of individuals such as Nigel, myself and many others to find a way to bring nature back into the awareness of society, through creating platforms to help the modern human find their own individual way of connecting with nature. From the small amount of time I spent in Nigel’s company, I saw in his eyes that he’s more than up for the challenge and I feel so excited to know that more and more indiviudals are connecting in this way.

Do you also want to get inspired by Nigel’s work, contact him on info@schoolofthewild  or click into the School of the Wild’s website!

Also, if you want to connect with like minded people working with nature and health, here’s some Facebook groups that I´m interacting with right now! Please let me know if you have any more groups or interesting websites.

Nordic Nature Health Hub

Skogsbadets Vänner

Nature- based Business NetWork

Nature & Forest Therapy Europe

We Are Wildness University

Forest Bathing Central

Nature connection World

Shinrin-yoku Sweden

Just de, glöm inte att signa upp för mitt nyhetsbrev.
Inget spam utan extra material för dig som är intresserad av Natur och Hälsa!

Gillade du det här inlägget? Det värmer mitt hjärta att veta  det!
Kommentera eller Gilla inlägget genom att trycka på hjärta  symbolen <3

Ge näring till dina rötter inte dina fötter.

Hur känner du kring det där förvirrade ordet hälsa?

Jag menar vi har hört så mycket nu. Nya budskap varje dag. Det är trendiga dieter, micro-vilor och ett megautbud av olika träningsformer. Vi tror att vi har hittat en rytm som fungerar och sen boom, så står vi där ovetande, tomhänta, känner att vi tappat fotfästet och gått tre-steg tillbaka.

Våra kroppar kan också vara väldigt svåra att tyda. Värk hit och dit och symptom som är svåra att få grepp om.  Sjukvården är ju i stort sett nästan lika förvirrade som vi och det största jag har lärt mig är att jag själv måste bli bättre på att lyssna på vad det är min kropp faktiskt vill berätta.

naturens hälsoeffekter

För alla vill vi ju må bra! Vi vill inte lida. Hälsa handlar därmed inte bara om att undvika sjukdomar utan också om att ha energi att skapa och uppleva alla de där meningsfulla stunderna som gör livet värt att leva.

Så vi tvingas oavsett vi vill det eller inte att fundera kring just det förvirrade ordet hälsa och enligt mig är det inom oss själva vi måste börja.

Hälsa för mig år 2019, innebär därför att jag inte kommer att testa något nytt. Fötterna får vila och det är istället rötterna som jag kommer att prioritera. Hälsorötterna som jag kallar de. Tänker att en del av mig är precis som ett träd. Med näringsrik jord, rätt slags omgivning och balans mellan vila och att växa, står jag stabilare i en allt mer förvirrande vardag.

För likt ett träd är naturen min grund. Där hittar jag lugnet. Där får mina hjärna vila. Där finns min mat. Där rör jag kroppen hur jag själv vill och inte utifrån andras krav och ideal. Självklart faller jag vissa dagar. Men då tillåter jag mig falla. Även ett träd har sina sår och utmaningar men fortsätter ändå att växa.

Naturens hälsoeffekter

För med hjälp av naturen så tittar jag också in i mig själv. Jag låter skörheten komma. Känslostormar och distans. Jag växer i det lilla. Vill du veta mer kolla in mina kurser och utbildningar.

Forskning visar att en stor hälsofaktor är vårt sociala nätverk. Genom goda relationer och sammanhang så kan vi finna styrkan tillsammans. Även här använder jag mig av hälsorötterna för symbolik. Alla som läst Peter Wohlleben Trädens hemliga liv vet nämligen att en rot inte finns ensam i ett slags vakuum utan ständigt “tjattrar” och byter information med andra organismer. Att kunna få hjälp och ge hjälp är relationernas styrka. Genom att också våga visa våra sköra sidor för andra (obs: förstående andra), så skapas nära samtal där vi hjälper oss själva, genom varandra.

Så nu vill jag uppmana dig att göra det samma! Alltså, INTE kopiera mina hälsotankar och vanor utan istället hitta dina egna rötter.

För kanske behöver du inte heller hoppa på något nytt just i år?
utan istället vara nöjd med de du har och gräva där du står.

Naturens hälsoeffekter

Fråga dig själv vad som funkat och inte funkat. Har vissa saker känts bättre än andra? Utgå från dig själv och din kropp och snegla inte avundsjukt på andra. Försök att fokusera på dina resurser och vad du faktiskt redan nu gör för att må bra. Gå också till miljöer där detta ens är möjligt. Jag menar hur ska du kunna fokusera och lyssna innåt samtidigt som du utövar din att göra lista. Naturen är en kraftkälla för reflektion, den förändrar hur din hjärna fungerar och gör det enklare att närvara och se vart du befinner dig just för dan.

Men framför allt, år 2019 måste bli året där vi faktiskt börjar vara snällare mot oss själva. Självinsikt låter ju fantastiskt men kan leda till självkritik. Vill därför förtydliga, att de finns ingen som tjänar på att du klankar ner på dig själv och självkänsla är inget du kan få av andra! Tycker Mona Drar är en så bra inspiration kring självmedkänsla, så läs och lyssna på det hon skriver.

För det är så lite som vi vet om det som 2019 har att komma med. Känner både pirr men samtidigt en allt större styrka då jag med naturen hittat tillbaka till mina hälsorötter, till min mening och till kraften som jag vet finns inom oss alla.

Hur tänker du kring det där med Hälsa? Har du några speciella mål inför 2019?

Just de, glöm inte att signa upp för mitt nyhetsbrev.
Inget spam utan extra material för dig som är intresserad av Natur och Hälsa!

Kommentera eller Gilla inlägget genom att trycka på hjärta  symbolen <3
   

Dags att tillåta den sociala vilan!

Jag kan vara ärlig med att säga att jag känner av de ganska direkt. Tröttheten, huvudvärken och hur jag börjar irritera mig på allt och alla.  Människor som rör sig snabbt förbi, en mening hit eller dit, jag hör orden men de sjunker liksom inte in. Aldrig har jag varit så uppkopplad som under just jul och nyår och

det är nu om någonsin jag behöver vila!

social vila

För den efterlängtade jul-ledigheten har för mig, likt många andra, fyllts av julfika, jullunchar, äntligen är du hemma häng, släktträffar och “årets fest“ nyårsafton.  Och viss är det fantastiskt att få ta del av gemenskap, värme, fina återseenden och samtal men frågan är om inte julledigheten också kommer med orimliga krav kring hur härligt det ska kännas att vara social?

För jag tror att många håller med om att de “sociala” har en maxgräns. Man orkar inte hur mycket som helst och till slut skriker kroppen efter att få vara ifred. Det är nämligen väldigt lätt att totalt braka ihop när det finns så mycket förväntningar, inte bara på det sociala utan exakt hur en “jul” ska vara.

social vila

Men det är väl bara att säga nej tänker du? 

Nja, så enkelt är det faktiskt inte. Ett "Nej" förväntas komma med ett varför. Vi måste förklara hur vi tänker, att det är sjukdom eller något annat som vi kanske tvingas halv-ljuga om. Att säga sanningen kan vara svårt och inte så smärtfritt som man kan önska, då många dessvärre tar frånvaron personligt. Vilket är synd, för orsaken till att man inte orkar, handlar oftast inte om personerna ifråga, utan om ens egna upplevda energi-resurser i relation till det sociala sammanhanget. Att våga stå upp för sin egen vila, kan genom denna inre och yttre-konflikt dessvärre skapa ännu mer oro och vi börjar i denna negativa spiral tveka på oss själva.

Men lita på mig du är inte konstig och du behöver inte börja googla och fundera på om du tillhör en speciell personlighetstyp.

Det är normalt att känna som du gör och trots att människan är ett flockdjur, som behöver sin grupp, så mår vi också bra av stunder av ingen ögon- eller kroppskontakt. Stunder av tystnad utan en massa muntlig kommunikation.

Hjärnan behöver nämligen vila och flera studier visar att hjärnpauser hjälper oss att komma tillbaka till energi och kreativitet mer effektivt. Du är därför inte så annorlunda och onormal som samhället kan få dig att tro, utan allt fler börjar inse värdet av att de de lugnt. Nya trender som off- the-work förtydligar detta och påvisar att vi behöver mer social vila än vad vi till en början är medvetna om.

skogsljus, social vila

Så min uppmaning är att trots att många av er, likt mig själv, nu går tillbaka till jobbet; Se till att våga sätta din egna gränser. Säger nej, till alla aktiviteter ett tag. Boka “lunch-date” dig själv eller endast en kollega. Försöker undvika raster bort från brusiga personalrum. Ta omvägar på vägen hem, stannar vid en sjö eller ta en extra sväng i spåret. Fick ett tips av en följare på Instagram om hur viktigt det också är med morgonpromenader i naturen för att bygga upp energin för resten av dan.

För er som vill få mer inspiration gå med i Omställningsnätverkets uppmaning om 7 dagar av vila. Där får vi dagliga reflektionsteman att stanna upp extra kring.

För mig väntar nu skogen, där jag stegar bort från krav.

Just de, glöm inte att signa upp för mitt nyhetsbrev.
Inget spam utan extra material för dig som är intresserad av Natur och Hälsa!

Gillade du det här inlägget? Det värmer mitt hjärta att veta  det!
Kommentera eller Gilla inlägget genom att trycka på hjärta  symbolen <3
   

Varför du ska hitta din egna plats i naturen!

Vill du maxa din möjlighet till återhämtning? bli bättre på stresshantering? och samtidigt knyta an till dig själv och naturen på ett alldeles speciellt sätt? Då är mitt tips att du, precis nu, eller ja, när du har läst färdigt ser till att

Hittar en plats i Naturen som du gör till din egna.

Hitta en egen plats i naturen

Vet du inte riktigt vart du ska börja så är ett tips att göra en “Natur-avchekning” i ditt område där du försöker hitta en plats som känns så där extra bra. Behöver absolut inte vara något “fancy” utan reka på platser där du brukar ta en promenad, runt tomten eller i en park nära din bostad.

Det ska helst vara en plats som ligger nära ditt hem, arbete och som inte är för bökig att ta sig till. Många av mina kursdeltagare har dock berättat att de behöver komma bort från människor och att de därför måste söka sig lite länge bort, så som till skogen eller till en klippa där man kan sitta med utblick över ett hav. Som sagt det finns egentligen inga regler och

du kanske redan nu har börjat tänka på en plats som du vet
brukar kännas så där lite extra bra?

upload.jpg

När du hittat en plats se då till att skapa en vana i att återkomma dagligen, veckovis eller när du känner dig obalanserad. För mig brukar ett av klassiskt tecknen på att jag behöver naturkontakt vara att jag har svårt att fokusera och inte är lika närvarande i arbetet eller med mina relationer.

Men varför behöver vi då våra egna platser i naturen? 
Är inte det lite själviskt kan man ju undra?

Jo, forskning visar att vi återhämtar oss mycket bättre på platser som vi känner till och därmed är trygga i. Säger ju sig självt att det faktiskt är mycket enklare att slappna av om vi inte behöver oroa oss för vad som ska hända eller hur vi ska hitta hem. Speciellt är detta fördelaktigt för individer som inte har erfarenhet av naturen, då en upprepning av ett beteende på en specifik plats ger naturvana, vilket kan bota de reaktioner av rädsla som annars kan triggas. När vi istället känner oss trygga så kan vi mer naturligt börja fokusera på våra sinnen och sakta komma in i ett mer närvarande och avkopplande tillstånd. 

Sedan är det också rent psykologiskt viktigt att gå tillbaka till samma plats eftersom detta, gör att vi knyter an till de växter, djur och element som finns där på ett djupare sätt. Vi lära känna platsen under olika årstider och lär oss att förhålla oss till platsens olika tillstånd. Genom detta samspel mellan människan och dess yttre miljöer skapas en relation och platsen blir för oss ett smultronställe av ett speciellt värde.

För precis som när vi lär känna andra människor så skapar upprepad interaktion en anknytningsprocess med både emotionella, sociala och meningsskapande band. Platsen ses inte längre som en kuliss för en trevlig “instagrambild” utan något vi älskar som en del av oss själva. Forskning visar också att människor som har en platsanknytning är mer angelägna att försvara och skydda naturen och agerar därmed mer miljömedvetet i vardagen.

En av de aktiviteter jag brukar göra på “min speciella plats” är Sit-spot som jag skrev om förra vintern. Du kan läsa inlägget här men innebär att man går till samma plats i naturen och bara “upplever” ett tag. Ser detaljerna i naturen och närvarar med kroppens fantastiska sinnen.

Tro mig endast tio minuter av Sit-spot, lugnar sinnet och skapar en kontakt med dagen, en kontakt med nuet och en kontakt med alla de där tankarna och känslorna som stökar runt i vårt inre.

upload.jpg

För när vi hittar vår plats i naturen så är det lite som att också “hitta tillbaka till sig själv” och tro mig det är så väldans skönt att ha en plats i naturen där du kan få komma bort ifrån status och andras tyckande.
Ett speciellt rum där du alltid får tillhöra.

Vill du veta mer om vad som kan hända när vi börjar skapa en relation till speciella platser i naturen. Lyssna på Sveriges Radio “Skogen som ett tempel” ett samtal om hur naturliga miljöer i vårt sekulära samhälle skapar ett existentiellt rum av tillvaro.

Men nu vill jag höra från er! Har ni några speciella platser i naturen som är extra betydelsefulla? Brukar du återvända till dessa? Vad har du lärt dig från din relation till speciella platser i naturen?

Få fler smarta tips om hur du kan arbeta med naturen som
ett verktyg för hälsa och välbefinnande genom att signa upp på mitt nyhetsbrev

Gillade du det här inlägget? Det värmer mitt hjärta att veta det! Kommentera eller Gilla inlägget genom att trycka på hjärta symbolen <3

Vinterterapi

Jag är nog inte en av de personer som kan skryta med att jag älskar vintern. Har självklart likt alla andra fått acceptera att det är en del av året, men har alltid haft svårt att hantera kylan. Termobyxor, mössa och vantar. Som en vandrande michelin gubbe har jag gjort och testat de mesta för att inte bli kall.

Jag vet inte ens när det började, kan inte minnas att de var några problem i min barndom, men som sagt på senare år har jag aldrig kunnat på riktigt njuta av vintern utan att just oroat mig för att bli kall.

Vinter, svenljunga

Kanske låter väldigt nojjigt men i mitt självförsvar så är de ju inte så konstigt utan varje organisms förmåga att överleva är beroende av dess respons att reagera på fara. Reaktionen blir ofta en av rädsla och med denna känsla kommer en rad automatiskt triggade responser. Vi alla har olika sätt att reagera på ett vad vi anser vara “hotande” stimuli. Att bli rädd kan därför ses som en okontrollerbar, medfödd egenskap men som människa finns det också många inlärda rädslor som egentligen är ganska orationella.

Att vara kall är för mig en av dessa. Jag vet liksom inte varför men helt plötsligt blir jag grinig och vill gå hem. Jag förlorar min öppenhet och sluter mig i mitt lilla skal.

Men någonting hände förra året! Jag sa liksom till mig själv att nu fick de tusan vara nog. Inga mer ursäkter, ingen dör av att frysa och som den seriösa kvinna jag blir när jag väl bestämt mig för något så skapade jag min egna “vinterterapi”. Låter egentligen kanske mer än vad det är men jag började helt  enkelt göra små övningar där jag mötte min egen rädsla.

Första steget i denna riktning var att våga ta på mig lite mindre lager när jag var ute. Efter detta blev det direkt ganska drastiskt då jag blev erbjuden att testa på det där med vinterbad. Ville ju inte vara den som fegade ur, så

Bastu, dopp, Bastu, dopp och förra veckan badade jag faktiskt
direkt från bryggan i Malmö i Öresund!

Holsjunga, naturhälsa, Sitspot
Sit-spot, naturhälsa

För även i år jobbar jag vidare med min “behandling” (haha blir kanske ett koncept jag tar med i företaget snart). Sedan oktober månad har jag bland annat tagit kalla fotbad i skogsbäckar, gått ut i korta stunder bara för att få känna kylig vind och även inomhus sett till att duscha kallt. Tydligen så kan just kallduschar vara bra för immunförsvaret och i den här i artikeln “Benefits of Cold Showers: 7 Reasons Why Taking Cool Showers Is Good For Your Health” kan du läsa mer om detta. 

Och trots att jag som sagt är långt ifrån att helt ignorera min frysreaktion så har jag faktiskt blivit mycket bättre. Läste precis artikeln “Can we control our fears?” där de diskuterar ännu mer hur vi kan lära oss att styra rädslor som är just inlärda. Tyder ju på att det där med “vinterterapi” faktiskt funkar och att alla dåliga ursäkter bara är ett tecken på att det inte finns en vilja. Kan också verka som inspiration till er läsare då ni kanske har andra rädslor för "naturliga" fenomen som är just “ologiska”.

Sen är de ju inte alls så där dramatiskt som jag kanske får det att låta. Handlar ju egentligen bara om att bestämma sig och se till att det blir av. För dig som vill läsa mer om hur vi kan hitta lite mer kyla i vårt liv så ger Angeliqa på vandringsbloggen i detta inlägg  sina bästa tips inom temat.  Kolla även in Jonna Jintons video, jag menar wow, det är nog nästa steg :D

För visst är vintern ändå magisk. Känslan av ett landskap som står helt stilla.
Ljuset som sprider sig genom reflektionerna av is.

Vinter aktivitet

Nu hoppas jag bara att det blir mer av dessa frostiga dagar!

Men nu vill jag höra från er! Vad är er relation till kylan?
Hur förhåller ni er till den? Har ni några tips på att bli mer “vän” med svalkan? Eller har ni andra rädslor som ni kanske måste möta?

Gillade du det här inlägget? Det värmer mitt hjärta att veta det! Kommentera eller Gilla inlägget genom att trycka på hjärta symbolen <3

Att minnas naturen för hopp, styrka & drivkraft.

Jag saknar havet, jag saknar träden, jag saknar 50 gradig värme och sanddyner som blåser sand i ansiktet.


Detta är några av de olika kommentarer jag fått höra under mina naturbaserade integrations workshop, när deltagarna själva fått prata om deras relation till naturen. Det varrierar från fågelkvitter till bergskedjor och det finns sällan en beskrivning som liknar den andra. Utan relationen till naturen och definitionen av vad som symboliserar begreppet natur tycks vara personlig och individuell.

upload.jpg

Och konstigt är det ju inte utan forskning visar hur vår relation till naturen ser olika ut och beror på vår uppväxt, kultur och erfarenheter. Studier visar också hur ordet natur är länkat till speciella platser där vi har spenderat mycket tid vilket gör att begreppet också är kopplat till faktorer som format vår identitet. Så som sociala och emotionella band. Jag har skrivit mer om vår anknytning till vårt hem HÄR.

Om vi därför tvingas (obs ej frivilligt) flytta ifrån naturen, ifrån just vårt hem eller om platsen förstörs och skadas så skapas en känsla av rotlöshet inom oss.  Det är som att en del av oss själva försvinner när landskapet vi älskade så mycket inte finns nära till hands eller inte finns över huvud taget. Förstörda av krig, föroreningar, skogsbrand eller bara oåtkomliga pga av att man exempelvis blivit äldre och inte har samma funktionsförmåga som tidigare.

Speciellt för nyanlända så upplevs denna känsla av förlust så starkt och deltagarna berättar hur svårt det kan vara att återfå en slags trygghet i ett nytt samhälle. Allting känns ovant, skogarna är mörka, erfarenheterna som krävs är annorlunda.

upload.jpg

Men minnet erhåller starka krafter. I boken Place attachment: Advances in theories, methods and application presenterar forskaren Maria Lewicka hur vi människor kan överkomma denna problematik genom att använda oss av minnet som ett kognitivt verktyg. Genom att få en möjlighet att prata om positiva erfarenheter i det förflutna i relation till speciella platser i naturen eller bara få fördjupa oss i vår definition av begreppet natur så kan vi skapa ett samtal som verkar som en brygga mellan då tid och nuet. Naturen fungerar därmed som en metkrok som sjunker in i vårt minneshav och för upp till ytan en scen och ett minne som legat bortglömt av tiden. Minnet går sedan att använda för att bygga en ny relation till ett nytt landskap.

Havsutsikten som är förlorad kan gå att finnas på en kust, kanske vid en sjö eller bara genom närheten av vatten. Trädgården som vi var van att ta hand om kan bli ett växthus på äldreboende. Forskning visar att vi kan odla delar av oss själva med hjälp av minnet på nya platser.

Det är det jag främst försöker uppnå med mina workshops. Jag vill inte prata om naturen som ett begrepp som redan är definierad utan att till en början möta människan vart den är.

Vad som är naturen, för människan i samtalet.

Vilka färger, former och texturer finns med i begreppet? Är naturen vild eller kontrollerad? Är naturen liten eller stor? Vilka sinnen väcks och hur luktar och låter egentligen just din natur? Vilka känslor väcker den?

upload.jpg

 Dessa kort och fågelsång är också några av verktygen jag använder mig av och även den
typiska stadsmänniskan berättar om sin relation till en park, odling, eller hur just bofinken kvittrar och berör.  

Forskning visar nämligen att de allra flesta har skapat känslomässiga band till naturen och att dessa i sin tur är ovärderliga för vår hälsa. Hopp, tillhörighet, fascination, styrka och drivkraft är det som deltagarna säger att tiden med sin speciella natur ger. Men även sorg, skörhet och genom att känna in naturen ges en chans att också bearbeta allt det där svåra.

Så känner du dig rotlös, känner du att du inte tillhör, försökt att minnas naturen.

Det kan vara skönt att börja med en speciell plats. Kanske en plats i din barndom, kanske en plats där du tagit många promenader eller bara suttit stilla. En plats där du andades ut ett tag, eller en plats där du bara fascinerades av utsikten. Har du sedan möjlighet besök denna plats lite då och då. Gärna så ofta du kan.

Är dock platsen långt borta ifrån dig, kanske till och med förlorad, fråga dig vilka kvaliteter/element platsen innehöll? Var det öppna ytor, var du där själv? vilka sinnen aktiverades? Försök sedan att hitta en liknande miljö i din närhet, närma dig denna och se om du kan skapa en ny relation.

För du är ju inte bara människan som läser dessa ord, på en blogg år 2018 utan du är också en människa som utifrån erfarenheter, uppväxt och relationer knutit dig an till både speciella personer och miljöer. Dessa är fortfarande värdefulla och

Helt ovärderliga för din

hälsa att minnas!

Gillade du det här inlägget? Det värmer mitt hjärta att veta  det! Kommentera eller Gilla inlägget genom att trycka på hjärta  symbolen <3   

Naturen är INTE en hälsotrend

Förra helgen fick jag uppleva fantastiska Allt för hälsan. En grym mässa med massa tips om hur jag kan utvecklas och leva ett mer hälsosammare liv. Blev positivt överraskad över att det var flera märken och privatpersoner med en ekoprofil, som liksom jag tröttnat på utbudet och velat förändra. Träffa bla. denna varma kvinna….
Trots all pepp och all inspiration så kan jag ändå känna att intresset för att vara med naturen kanske inte var mässans största dragplåster och ja, som titeln på inlägget syftar på så är

Naturen inte (än) en hälsotrend

upload.jpg

Lite konstigt är väl detta ändå för vetenskapligt är det sedan länge bevisat att kontakten med Naturen är grundläggande för vår hälsa och välmående. Vi mår alla bra av daglig naturkontakt om detta så innebär att observera våra sinnen eller att bara gå ut i trettio minuter för en knippa frisk luft. Något som jag dock upptäcker kanske främst inom just specifika hälsoevent eller på sociala medier är att naturen inte alls upplevs som lika trendig som övriga hälsofrämjande aspekter.

Temperaturen stiger i min kropp. Jag gillar att bli utmanad, jag tycker om när människor ifrågasätter ändå känns det som jag i just detta samtalet nått en spärr. Människan framför mig vill inte lyssna och jag ser hur mobilen och scrollande av Instagramflödet väcker mer intresse.

Naturen kanske rent utsagt för många är skit tråkigt?

För det verkar som att det där med naturen inte är lika viktigt som träningen på gymmet och att det där med yttre miljöer inte är så intressant när det finns gröna smoothies att dricka

Och nu vill jag med er hjälp förstå varför?

upload.jpg

Här kommer några förslag som jag själv tänkt på.

Allt som handlar om naturen blir stämplat med flum och hippie fasoner.
Det är som att människor som förespråkar om att naturen har en hälsofrämjande effekt oftast stämplas som härliga livsnjutare som inte sitter med relevant fakta. Detta gör att temat natur och hälsa inte tas lika seriöst och upplevs som främst ett intresse som vem som helst, utan utbildning eller ens erfarenhet kan prata om. Vad tror ni ?

Tid till naturen finns inte. Mycket av vår tids produktion sker via en dator och de flesta jobben finns i stan. Lets face,  dagens effektivitets norm gör också att många knappt har tid att krama sina  barn och återhämtning eller sekunder över till naturen finns inte. Staden och samhällskulturen vi lever inom har därmed skapat både fysiska och psykiska barriärer mellan människan och naturen. Den är separerad ifrån vår verklighet och kanske något som många inte ens tror på att vi människor behöver?

upload.jpg

Vi längtar efter Quick fix med snabba resultat. De problem som flesta människor lider av idag handlar om livsstils problematik. Vi stressar, rör oss för lite och många av oss jobbar inomhus framför en skärm. Om vi vill försöka lösa denna problematik som att exempelvis öka “dosen av natur” i våra liv krävs det att vi ändrar om lite. Börjar prioritera annorlunda. Dessvärre är dessa mer långsiktiga förändringar lite svårare att göra. Vi är vana vid att söka snabba resultat och genvägen lockar mer. Funderar på om det skulle attrahera mer om naturkontakt funnits som ett piller att ta på burk. Vad tror du?

Vi behöver mer vetenskaplig forskning och kunskaps praktiserande : Trots att forskningen har kommit lång inom området så behövs det fortfarande mer beteendevetenskapliga och evidensbaserade studier för att förstå sammanhanget mellan människa och dess miljöer. Vi behöver också mer kunskap kring effekter på olika målgrupper så som utbrändhet, psykisk ohälsa, äldrevård m.m. Den praktiserande kunskapen måste också ut i våra vård sektioner, ännu upplever jag att vårdboenden, sjukhus och allmänna terapiformer applicerar alldeles för lite naturkontakt inom sin praktik.

Kontrollerande individualism I ett västerländskt samhälle blir vi formade av sekulära uppfattningar och en kultur som går mot ett självförverkligande av jaget. Genom att vi finner vår egna lycka, skapar vi vår egna perfektion formad av en starkt implementerad individualism. Vi är därmed vår egna lyckats smed och behöver inte ett högre perspektiv eller varandra för det vi benämner vara framgång. Att använda sig av naturen som ett verktyg för hälsa blir i denna kultur ett allt för svårkontrollerat verktyg. Det kräver att vi ser oss själva utifrån ett högre perspektiv. Att vi inser att vi kanske inte har all kontroll utan till viss del bara är en vattendroppe i det stora havet vi kallar liv. Vi tvingas i naturen att släppa vår självbild och fy tusan så obekvämt det plötsligt känns, eller vad tror ni, är ni villiga att hålla med?

Naturen hälsotrend

Ja faktum kvarstår att trots forskning som förtydligar hur Naturen bidrar med hälsofrämjande effekter likt den senaste dieten och träningsformen så tycks naturen förlora väljare i den allmänna diskussionen.

Inlägget är också skrivet då jag faktiskt är trött på att bli kallad Eco hippe trots att jag aldrig nämnt att jag varje dag kramar träd😁😂.

Så snälla hjälp mig, jag behöver era tankar för att lösa detta problem!

Gillade du det här inlägget? Det värmer mitt hjärta att veta det!Kommentera eller Gilla inlägget genom att trycka på hjärta symbolen <3

Din smärta är betydelsefull

Stillheten i naturen gör att vi tvingas möta ganska svåra känslor och många skriver till mig att de under promenader i parker, stunder vid havet eller ögonblick på stubben i skogen, drabbas av en sådan oerhörd känsla av sorg, tomhet och förtvivlan.

Orsaken till att dessa känslor kommer till oss i naturen har ofta att göra med att vardagens höga tempo inte ger oss tillräckligt utrymme att faktiskt känna. Skrev ett nyhetsbrev förra veckan med just en fördjupning kring hur vi genom att använda våra sinnen och direkta upplevelser i naturen kommer nära vår egna kärna.

Mindfulness i naturen

Att komma sig själv nära är dock i många fall skitjobbigt och inte alls så där härligt som vi kan få det att låta….

Trots detta är det så otroligt viktigt att vi är modiga och vågar lyssna på vad våra kroppar har att berätta. Mycket lättare är de ju att ta upp mobilen och bara fokusera på något annat. Men ni kanske har hört citatet

What you resist Persist.

- Carl Jung

och hur mycket vi än vill springa bort ifrån våra känslor så kommer vi genom att ignorera dem skapa en stor flodvåg inom oss själva. Känslan av att drunkna, fast inombords gör det grymt svårt att andas.

Ekopykologen och grundaren av “The work that reconnects” Joanna Macy, berättar mer i denna video om vad som händer med ett samhälle som inte vågar att möta det som känns i våra innersta hjärtan. Och hur viktigt ilska, frustration och oro kan vara för att skapa de förändringar vi vill se i världen och inom oss själva. Jag själv kan känna detta så starkt och i naturen tillåter jag mig tid att möta just allt det där svåra vilket gjort att jag också insett att 

Min Smärta, min tomhet, min (fyll i själv det du känner) är betydelsefull.

1 (42)insta.JPG

Känslorna vi bär på har nämligen något att berätta. De kan vara självklart vara ganska irrationella, skapade av rädsla och oro men kan också ge oss information om att vi har olika behov som inte blivit tillgodosedda. För mig kommer nämligen känslan av oro ofta i frånvaron av trygghet. Känslan av ensamhet kommer som en konsekvens av att inte känna sig lyssnad på. Du har själv kanske har dina egna polariteter?

Jag lyssnade på en mycket intressant podcast om just detta med Johann Hari, Går att lyssna på HÄR. Där förtydligar Johann hur våra känslor bör ses som en reaktion på något annat i livet som kanske måste uppmärksammas. Han menar på att vårt känsloliv behöver prioriteras och accepteras och att

psykisk ohälsa skapas om vi går runt med en illusion om att vi “borde” vara konstant LYCKLIGA.

Det kan dock vara svårt att komma nära sig själv men vi får inte glömma att våra kroppar är intelligenta och genom att vi aktiverar våra sinnen, exempelvis börjar att lyssna på ljud utanför vår kropp, är det sedan enklare att lyssna inåt och känna efter. Ett bra tips är att vara nyfiken och ställa frågor till sig själv. Undersöka, för att ibland bara skrika eller gråta.

Detta görs med fördel utomhus då naturen är tillåtande och icke dömande.
Naturen ursäktar inte dina tårar, ger dig ingen näsduk, eller en jag har inte tid just nu klapp på axeln.
I naturen får tårarna utrymme att finnas!

Mindfulness i Naturen

Detta betyder ju dock inte att allt det jobbiga försvinner. Det är ju ofta de vi vill tro. En quick fix är enklare att hantera men livet vill något annat än så och vissa känslor försvinner aldrig. Speciellt inte de som är är kopplade till saknad och förlust dessa får vi istället bara lära oss att leva med. Det där med acceptans är något jag tampas med varje dag men genom att just våga möta min skörhet, förstå vad den har att berätta, så tar jag mig vidare och blir nog tusan bara mer och mer motståndskraftig.

Inre styrka är nämligen en superkraft vi alla mår bra av. Den gör exempelvis att jag inte har några problem med att dela min skörhet med andra, dela den med er. Jag bär min smärta med stolthet och när vi gör detta tillsammans så bygger vi en kollektiv styrka. En styrka av gemenskap, som i sin tur kan klara av livets alla oförståeliga och rent utsagt orättvisa skit händelser.

Hur är det med er? Upplever ni att Naturen gör att ni tvingas möta känslor som kan vara just svåra att hantera? Kanske lever ni med något just nu?

Ni gärna vara anonyma i kommentarsfältet eller skriva till mig personligen.
För glöm inte att

Din smärta är betydelsefull.

Gillade du det här inlägget? Det värmer mitt hjärta att veta det!
Kommentera eller Gilla inlägget genom att trycka på hjärta symbolen <3
   

5 tips för att närma sig Naturen i vardagen.

Under mina workshops får jag ofta frågor om enkla tips för att kunna "få-in" naturen i ett fullspäckat schema. Jag har skrivit ett nyhetsbrev, läs mer om just dessa HÄR! Frågorna fortsätter dock att komma och jag har därför suttit på kammaren och tänkt till lite extra på

5 Tips för att närma sig Naturen i vardagen.

närvaro i naturen

För let´s face it! Många av oss bor inte med skogen som närmsta granne och många av oss VILL INTE bo med skogen som närmsta granne! Din relation till naturen är unik men vi kan ändå finna inspiration av andra. Så nu kör vi!

Planera in naturen & gör den till en vana.
Detta är min huvudregel som jag inte trimmar på. Oavsett hur mycket jobb jag dörför har så ser jag alltid till att komma ut. Oftast så sker detta på morgonen, där jag i minst 15 min oftast ca 50 min stegar ut. Jag observerar, stretchar, promenerar beroende på dagsform. Jobbit i början men nu är naturen en del av min morgonrutin och mer en självklart start på dan. Jag känner nämligen en enorm skillnad på de dagar jag inte hinner ut och blir då lätt irriterad, får huvudvärk och så kommer de ofta en inre känsla av obalans, spearation och att jag saknar livet. Kanske låter konstigt men så är det.

På morgonen kan man ju även mötas av detta underbara ljus.

Tips på naturnärvaro

Stå still. Va tyst & Hitta ditt andetag.
Oavsett tid ute i naturen (se tips ovan) så försöker jag alltid se till att antingen helt stanna och stå till ett tag eller just sakta ner tempot på mina steg om så bara för en minut. Genom att göra detta hittar jag närvaron och naturen inom mig själv. Jag kommer ner i magen, tar ett medvetet andetag. Jag fattar där och då att jag är jag och att detta jaget finns på en underbar, växande och evigt skiftande planet. Jag inser att jag delar mina andetag med så många andra och känner ödmjukhet, kärlek och tacksamhet till att vara människa i allt detta stora. Känsla av sammanhang är en sådan otrolig styrka  och ofta är det det dessa stunder i naturen som får mig att orka med när livet pressar på och är så där extra kämpigt att förstå.

Jag sinnesfokuserar.
Detta kommer nog knappast som en chock för er läsare men att använda sinnena i naturen är rena medicinen! Genom sinnena skapas en direkt kontakt med vår verklighet och genom att bara ställa in signalen på fågelsång eller att böja sig ner och känna på gräset så förändras hjärnans sätt att bearbeta information och återhämtning kommer per automatik. Sinnesnärvaro är också smidigt de dagar man är lite mer på språng. Det finns alltid tid till att känna vinden mot huden och jag har skrivit mer om hur våra sinnen aktiverar våra kroppar till liv HÄR.

Och tro tusan att det där med fågelsång verkligen gör susen för att stressen ska rinna från kroppen.
Se bara på denna lilla!

Mindfulness fågelsång

Jag är nyfiken & ställer frågor utan svar.
I naturen försöker jag att ställa om mig från att vara en expert till att anamma en mer öppen och nyfiken attityd. Jag närmar mig träd och växter i detaljform, jag ställer hundra tals frågor till mig själv utan att googla efter svar. Jag försöker faktiskt aktivt, att vara lite mer som ett barn och bara upplever utan att rationalisera och objektifiera varenda liten sak. Genom att vi kopplar bort intellektet ett tag, så öppnar vi ju upp för händelser vi inte kunde inplanera och forskning visar att nyfikenhet är bra för hälsan, något jag skriver mer om här.

När motivationen tryter gör det lilla extra.
Alla dagar gör ju inte att man är så där super peppad på att vara ute. Tänker typ när det regnar, eller dagar då man känner sig allmänt slö för att ens göra de minsta. Då jag ändå vet hur bra jag mår av att komma ut, om det så bara är att sitta på en sten ett tag, så brukar jag använda mig av lite hjälpmedel. För att göra upplevelsen lite mer lockande som att till en början lyssna på peppande musik eller en bra podcast. Jag ser ibland till att ha ett lockande mål som ger mervärde exempelvis plocka bär eller ta några kamerabilder. Något som också funkar är att ta med fika då kombinationen natur + kaffe + choklad = livskvalitet 💚.

1 (34) insta.JPG

Hur ser du till att få in Naturen i din Vardag? Har du några tips, övningar som du brukar göra?

Gillade du det här inlägget? Det värmer mitt hjärta att veta det! Kommentera eller Gilla inlägget genom att trycka på hjärta symbolen <3

Naturens hemlighet - Att komma nära sig själv och det självklara.

Det är lite konstigt att påbörja en bok som vid första meningen känns som en stor utandning. Jag tar in orden.

Du och jag är en del av ett sammanhang, större än vi någonsin kan förstå eller se slutet på.

Jag känner direkt en varm känsla i hjärtat och hur mina spända axlar blir lite mjukare. Känslan av tacksamhet sköljer över mig i det halvstädade vardagsrummet och Eva Sanners bok, Naturens Hemlighet säger delar av det som Vara med Naturen grundades för att kunna förmedla.

Boken handlar nämligen om vår relation till naturen och då menar jag inte vår relation till ett annat objekt som står utanför oss själva utan istället om ett större perspektiv där naturen är ett levande subjekt inom oss alla. I kapitel efter kapitel tas de vetenskapligt bevisade effekterna av tid i naturen upp och Eva förstärker hur viktig vår relation med andra levande varelser är för vår hälsa och livskvalité.

naturens hemlighet

Det går liksom inte längre att prata bort utan studier efter studier, människor efter människor återhämtar sig från stress, ökar sin fysiska styrka, funderar och reflekterar och känner en inre existensiell samhörighet av att vara med naturen.

Boken uttrycker de självklara!

Det behöver inte heller vara så himla komplext och storartat som det kanske låter, utan nästa gång du sitter i parken, lägg ner mobilen för en sekund. Återhämtning som närvaro med naturen ge kan ske direkt. Vinden mot kinden får människor att släppa svåra tankar och komma in i kroppen ett tag. Alla har sin unika relation till naturen och Eva ger många tips på övningar som blir ett smörgåsbord för oss läsare att inspireras av.

Boken är också som att att läsa mina egna dagboksutdrag. När Eva är i Nacka naturreservat eller vaknar i tält på okänd plats så tänker jag på min tid i olika vindskydd och skogar. Småkryp, havslukt och mycket mossa. Jag skrattar därför igenkännande åt den där initiala känslan av att under mina äventyr befinna sig i osäkerheten om vad som ska hända. Eva förklarar hur vi människor har en förmåga att söka efter tillfredsställelse och att den första tiden i naturen kan vara påfrestande för psyket. Hon berättar dock vidare hur viktigt det är att vi tar oss igenom denna fas och om hur lugn, tillhörighet och “okejness” till slut landar i kroppen. Vi får chans att bara va och kan vakna med håret på ändan utan att oroa oss om hur vi ser ut, med endast frukosten att fixa.

naturhälsa

Eva skriver också om hur vi i naturen tvingas möta delar av oss själva som kanske inte är så där “instagrammiga”. Oro, sorg, ensamhet, förtvivlan. I naturen får vi en chans att föra ett inre samtal med vår egna skörhet vilket gör att vi kommer närmare oss själva. Vi vet vad som kanske ligger där och spökar något jag själv känner ger en en sådan enorm styrka i vardagen när de små problemen väljer att tillsammans rasa.

Trots att det finns en stor samvaro i varje kapitel blir jag dock argare och argare ju mer jag läser.

Haha en känsla jag inte förväntade mig och när jag undersöker var irritationen kommer ifrån, inser jag att jag är irriterad på att en bok som denna ens ska behövas skrivas. Jag menar vad har hänt med vår tillvaro att vi till och med inte ens förstår att vi är en del av naturen? Blir till och med nu när jag skriver rent av förbannad på att vi skapat ett samhälle av separation där vi förlorat kontakten med oss själva och det system som stöttar hela vårt varande.

Hur tusan hände detta? Vad fan håller vi på med!?!

Närvaro i Naturen

Jag stirrar på de skrivna orden i word-dokumentet på min årsgamla laptop. Jag känner trycket från mina jeans som produceras av för mig en okänd hand. Jag inser hur jag lever långt ifrån total samvaro med naturen och hur jag med denna bok känner en ännu större motivation till att fortsätta min resa. För varje relation vi har i vårt liv måste vi jobba på, nya saker händer varje dag och vår relation till naturen är inget undantag.

Men allas väg ser olika ut och det finns liksom inga färdiga recept på hur vi ska
göra för att komma närmare naturen! Utan läs boken, fundera hur den landar inom dig och se vilka känslor som du inom den finner. Fatta sedan dina egna val utifrån vad du vill inte vad andra tycker och tänker du borde göra.

För det går bara att utgå ifrån sig själv och sitt liv. Små steg där vi aktivt prioriterar naturen och tänker till lite i vår vardag. I morse kollade jag på stjärnhimlen och försvann ett tag. I eftermiddag blir det en långpromenad till ljudet av fallande löv. Bilen lämnas hemma så ofta vi kan och visst funkar det bra att faktiskt baka sitt egna bröd.

Närvaro i skogen

Vara med naturen grundades utifrån att vi behöver Naturen & Naturen behöver oss, aldrig har jag känt detta så stark som i denna stund. Tack Eva för lyckan, närvaron och sorgen jag under några veckor med din bok i det fortfarande halvstädade vardagsrummet fått dela. Jag känner aktivt hopp!

Tydligen finns det nu mer än 1 miljoner organisationer som drivs av att föra människan närmare naturen och skapa ett mer hållbart samhälle. Här nedan tipsar jag om några av dessa men tipsa även mig tillbaka, vi är många på denna resa!

Enemilia - Fantastisk blogg om både inre och yttre hållbarhet. Följ även på Instagram.
Omställningsnätverket - För er som är intresserade av att ställa om till ett mer hållbart liv.
Nätvärket Lodyn - Ett nätverk inom ekopsykologi
Sandra Junhammar: En av mina favoritbloggare, ärlighet, uppriktighet, bra tips och ett närvarande hjärta.
Naturens rättigheter - Ett nätverk som engagerar sig i naturens juridiska status
Klimatklubben - Facebook klubben med många tips på miljösmart liv.
Sustainable Influenencers - Instagramkonto med mycket vardagsinspiration.

Har någon av er läst Naturens Hemlighet? Vad var era reflektioner?

 Gillade du det här inlägget? Det värmer mitt hjärta att veta det!
Kommentera eller Gilla inlägget genom att trycka på hjärta symbolen <3

Jag “producerar” som bäst i det enkla.

Så fort jag inser att jag faktiskt har några dagar i sträck utan specifika möten inbokade försöker jag att åka bort till vår stuga som ligger i Fegens naturreservat. Här vågar jag att välja vilan och det är som att min kropp och tanke bara skriker efter den valda ensamheten. Jag har skrivit om att komma in i varandet här och det är nästan skamligt hur bra jag mår av att elda, hämta diskvatten från sjön och skala av.

naturens hälsoeffekter

För när jag skalar av och gör vardagssysslorna till det enda som stör så kommer också produktiviteten till liv. I den nästan oförskämda tystnaden som skapas där vägen tar slut, så får jag utrymme att lyssna inåt vilket gör att jag blir mer effektivare och ser tydligare de jag med mina workshops vill förmedla.

Helt plötsligt är också där oron om att andra inte ska fatta mina intentioner som bortglömd.
Självförtroendet stiger och konstigt nog känner jag en ökad tillit om att det jag skapar kommer att funka!

En bidragande orsak till denna ökade tillit är att jag kan välja när internet ska slås på. Inget wifi finns det här och elektriciteten bör man vara sparsam med. Detta gör att jag måste ta bort det vanemässiga scrollandet, jag måste vara mer direkt, svara på mail så snabbt som möjligt, ingen tid för att jämföra sig med andra eller oja sig. En amerikansk studie beskriver hur vi genom att minska på uppmärksamhetskrävande aktiviteter ökar vår kapacitet till kreativ problemlösning med så mycket som 50%.

Energin jag har över går därför till mig själv, till eftertanke, till att sätta på
en ny kanna kaffe och dricka ny inspiration!

naturens hälsoeffekter

För är de något jag insett så tar liksom alla de där “småsysslorna” i vardagen enormt mycket energi… Ska inte radda upp dem här, men jag tror ni fattar. Allt organiserade, planerande och alla oändliga val. Därför kan jag verkligen njuta av en viss begränsning.

Det finns bara havregrynsgröt till frukost. Jag kan inte duscha för länge.
Att tvingas förhålla mig till enkelheten kan vara oerhört avkopplande.

Ibland när jag sitter där på den gamla stentrappan, med min första kopp kaffe så till och med drömmer jag mig bort om att detta kanske kan bli min nya vardag. Ett liv långt bort i evigheten där enkelheten och meningsfullheten får ta plats. Fullt fokus, utan brus.

naturens hälsoeffekter

Men sen skrattar jag åt mig själv, som man gör när man liksom fått drömma klart.

För vald ensamhet är en sak men för mig just nu, har jag en våg av samhällskraft inom mig. Jag inspireras av de människor jag möter och har träffat så enormt mycket fina människor med inre driv och ödmjukhet. Gemenskap, hud mot hud, närvaro ja det ger ju som sagt glädje, kärlek, och en jäkla hejdundrande inspiration.

För mig handlar i stället livet om att vara uppmärksam på livet.

Inse när vissa val måst ske. Inse att när jag säger ja till något, så säger jag nej till något annat. Fundera på vart jag just nu gör som mest nytta. Finna glädjen i magen, men också vara tydlig med att de måste för skjutton vara okej att inte hela tiden vara med överallt. Släppa egot lite, människor klarar sig bra utan mig i några dar, kanske rent av mår bättre!

naturens hälsoeffekter

Jag försöker också i vardagen minska på bruset genom enkla saker. Inte ha radion på när jag kör, lägga telefonen bort från matbordet och allmänt inte hela tiden mata mitt informationsberoende, något som för nyfikna individer likt mig själv kan vara en riktig utmaning!

Sen åker jag ju också som ni nu vet till stugan då och då. Bilen full med god fast enkel mat och raggsockar. Datorn och mobilen var denna gång med men ibland får dessa stanna hemma. Fast för mig handlar tiden i stugan inte om att helt stänga av, utan bara minska lite av det onödiga i vardagen ett tag.

Men nu vill, jag höra ifrån er läsare! Kan ni också känna att ni behöver skala bort lite av det där onödiga bruset under några dar? Har ni också ett behov av egentid just för att kunna fokusera på det ni just nu vill skapa?

Kan naturen vara det som får oss att orka när allting rasar?

En av de viktigaste faktorerna för hälsa och välmående har sedan Antonvsky´s teorier om KASAM, varit människans förmåga att skapa och bibehålla en slags motståndskraft. Att vara motståndskraftig kan självklart betyda olika saker för olika individer. Men handlar i stora drag om att livet kommer att komma en massa oanade skit grejer. Sånt som vi, den lilla människan inte kan eller vill förstå men ändå måste hantera och gå vidare utifrån.

upload.jpg

Att vara motståndskraftig innebär inte att vi går runt som känslokalla robotar. De som läst tidigare inlägg vet hur ofta jag förtydligar vikten av att  tillåta sig själv att känna smärta, tomhet och hopplöshet. Dock är det lika viktigt att vi inte stannar i maktlösheten. Motståndskraft handlar om Resiliens och den långsiktiga förmågan att hantera förändringar och fortsätta att utvecklas. Motståndkraft handlar om att ta steget vidare trots smärta och kanske är det så att naturen kan hjälpa oss att finna denna oanade styrka?

Motståndskraften finns i det lilla. Småbarnsmamman, som trots dålig sömn och stressig morgon orkar ge sin kollega hjälp med skrivaren, som alltid krånglar. Motståndskraften lyser i det svåra och stora. Människor som trots konstant oro, ångest och hemska erfarenheter  ler när vi tillsammans ser fåglarna kvittra. Människor som likt mossa och lava tränger sig fram mellan sprickorna.

naturens hälsoeffekter

För när vår psykiska kraft är som lägst är vår perception av vår omgivning som känsligast. För att kunna vila måste vi därmed söka oss till lugna och rofyllda miljöer. Utifrån ett miljöpsykologiskt perspektiv blir därmed tid i naturen ännu viktigare när vi går igenom just tuffa händelser.

I en kvantitativ studie från Uppsala universitet, där 2,355 cancer diagnostiserade svarade på frågor om viktiga aspekter i deras återhämtningsprocess berättar 66% hur samvaro med naturen, varit absolut nödvändigt. Efter kontakt med naturen kom att lyssna på musik från naturen, höra vinden och fågelsång.  Studien tydliggör hur människan instinktivt går till naturen för att vila, skapa förståelse och samla just inre styrka.

Enligt rapportens informanter så växter nämligen vår relation till oss själva i naturen. Vår motståndskraft ökar när vi får en möjlighet att ta steg för steg mot en ödslig sjö, undersöka livsprocesser och speglar oss i naturens rytmer. I analysen av materialet belyser forskaren hur människan lägger delar av sitt liv i naturen och hur detta gör att vi känner hur vårt liv är en del av en evig livscykel.

Naturens hälsoeffekter

Oavsett vad som händer så har allt liv sin början och slut. Jorden är livets källa. Ett evigt flöde.
Att få vara en del av naturensprocess som aldrig slutar, vad är egentligen mer motståndskraftigt än det?

Johan Ottosson, forskaren som själv drabbades av en hjärnskada beskriver detta så väl i sin bok Naturens betydelse i livskris. Han förklarar hur naturen stimulerar mer direkta upplevelser som skapar en inre omställning i vårt psyke. Naturliga miljöer stöttar därmed processer av personlig utveckling som kanske vanlig traditionell terapi inte kan ge. Johan förklarar hur den rofyllda naturen lindrar och distraherar från smärta. Naturen minskar ångest och återställer självkänslan.

”Ute på sina promenader kände han sig inte underlägsen någon annan.
Alla blir behandlade lika av naturen och hans hjärnskada gjorde sig mindre påmind.
Ibland kunde han till och med tycka att hans skada givit honom en större insikt om livets villkor…”

upload.jpg

För att orka ta oss igenom livet när allt rasar (behöver ju inte handla om livshotande sjukdom) så är det nämligen viktigt med copingstrategier. Dessa gör att vi kan hålla problemen på avstånd,  vi kan inte gå runt och älta utan til lslut måste vi bryta den introverta cykeln.  Genom djupgående intervjuer med människor i en långvarig livskris  är viktiga copingstrategier en känsla av gemenskap,  relationer och hopp. Dock kan det vara svårt med mänskliga relationer och växter djur och landskap med biologisk mångfald beskrivs istället kunna vara en mer välkomnande värld. Här döms vi inte utan kan uppleva samvaro och delaktighet utan krav på motprestation. En betydelsefull motvikt mot den existentiella ensamheten som annars är svår att hantera.

Själv speglar jag mig ofta i växter och träd som växer längst med trädgårdens ytterkant. Stenar som alltid står där som inte går att rubba. Vatten som i skogensbäck  flödar fram. Rasslande  löv och fågelsång, som tar tankarna bort från allt det  jobbiga. Naturen lever i ett annat tidsperspektiv och där vilar jag ofta under i de stunderna jag själv inte kan hantera.

Men nu är jag intresserad av dig!! Kan du känna igen reflektionerna kring hur naturen skapar en inre styrka och motståndskraft? Använder du dig själv av naturen för att skapa en förståelse när livet är svårt?

Gillade du det här inlägget? Det värmer mitt hjärta att veta det!
Kommentera eller Gilla inlägget genom att trycka på hjärta symbolen <3

Att dra i handbromsen och inte göra det man vill

Reflektion från en morgon i skogen: Jag sitter med min dåliga hållning, på en stubbe och blickar ut över björnmossan. Det har varit en varm sommar men nu fylls himlen med fuktiga och lågt liggande gråa moln. Mossan får i detta dova ljus en helt nytt uttryck och dess vibrerande, gröna färg skapar idag ett inre lugn. Och så kommer den där helt plötsligt. Känslan av att tillhöra ett ekosystem riktig sköljer över mig likt en flodvåg som nästa får mig att ramla av stubben....

För jag sitter ju bara där och liksom bara är fast just nu ser jag allting så tydligt i en sekund eller två. Dofterna från fuktig skog är en del av min egna kropp, ljudet av fåglarna är en del av min egna röst. Jag samspelar med jord och mark..

Tillsammans verkar vi alla just då må så bra...

upload.jpg

Men varför ska samspel va så himla svårt i verkligheten??!?! Jag menar självklart vill alla arter överleva och behöver vissa resurser för att göra detta. Dock upplever jag att många andra arter och uttryck av liv har en slags inbyggd förståelse av  teamwork något människan är i desperat behov av.

Låt mig provprata om detta ett tag och använda nötskrikan som metafor. För denna krabat älskar att äta ekollon och samlar varje höst på sig så mycket som den orkar. Den gräver ner sina skatter i marken för att ett konstant stort skafferi. Skulle alltså per automatik kunna bli super fet, men nötskrikan har inbyggt i sin genetik ett slags stopp som hämmar dess girighet. Detta gör att trots att nötskrikan samlar på sig mer än vad den behöver, så glömmer den bort vart den lagt sin reserv.  Den "bortglömda reserven" blir sedan till nya träd och oavsett om nötskrikan vill de eller ej verkar den därmed bidra till att nya ekträd frodas.

Självklart fungerar inte alla arter i samma harmoni och självklart finns det vissa som utrotar varandra. Jag är inte naiv och tror att allt i naturen är en uppmålad utopi. Fakta är ändå att de flesta arter faktiskt verkar ha en inbyggd fallenhet, som gör att de inte kan ta för mycket! Kan inte hjälpa därför att tänka

Varför har vi inte fått någon handbroms?

upload.jpg

För som sagt lets face it, människan behöver ganska många saker för att "överleva". Jag menar syre och vatten är ju en bara en bas. Men sedan måste det till kärlek, förhoppningsvis ett hem att bo och en gärna en känsla av sammanhang… På sista tiden har vi också skapat oooooooäääääändliga behov och - "jag bara måååååååste ha en caramel latte annars dör jag", hörde jag nu senast på stan.

Jag själv är ingen "fröken rätt" utan har också skapat mig massa "nya" måsten.  Jag menar, jag vill ju göra så mycket! Återuppleva bergen i Nepal, bjuda på god mat, utveckla min kreativitet och kanske köpa en del saker som ska underlätta detta. Märker också hur svårt det är att skära ner då jag speciellt inom mitt företag hela tiden vill skapa & förändra....

Utan handbroms lämnas jag till att fatta mina egna val...

upload.jpg

Vi människor måste därför träna upp vår förmåga att fatta våra egna stopp och i vissa fall inte göra det som vi vill. Känns kanske i stunden som en begränsning, men kan ju leda till att vi får en chans att utforska hur spännande livet, i sin enkelhet kan va. Johanna från Slowfashion, säger i en intervju i bloggen resa medvetet, går att läsa HÄR hur

"Det som från början kändes som en rejäl uppoffring nu snarare handlar om att en ny värld har öppnat sig! Att sluta flyga betyder inte att sluta resa, utan det betyder att jag äntligen får chansen att upptäcka nya och mer kreativa sätt att resa! Och det gör mig så galet peppad!"

För när vi säger nej, så säger vi inte nej till allt utan egentligen ja till något annat. Genom att sätta stopp i produktionen ett tag så ger vi oss tid, kanske är det just tid som behövs för att fatta medvetna val.

Vill som sagt provprata med er läsare om detta då det som sagt känns svårt och lätt blir en dömande diskussion.  Så nu vill jag höra ifrån er  Hur reflekterar ni kring hållbarhet? Måste ni också dra i handbromsen då och då???Eller hur balanserar ni det ni vill med ett större ekosystem?

Gillade du också det här inlägget? Det värmer mitt hjärta att veta det!  Gilla inlägget genom att trycka på hjärta symbolen <3

Ett försök till en röst när valen är många

upload.jpg

Konstigt nog så låter mina taktlösa steg förhållandevis lite. Vandringskängor som rör sig på barrfyllda stigar skapar endast dova, evigt hasande ljud. Skogsduvor som skorrar. Väggmossegrönt, tagellavgrått och granbarksbrunt. Färgskalor av lugn. En skog till skillnad från valplakaten som nu poppat upp längs med slingriga vägar behöver inte skrika efter uppmärksamhet. Skogen har  inga politiska manifest men kommer enligt mig med mer självklara svar.

Är det kanske därför hit vi ska gå när frågorna och valen blir för många?

I b.la. en rapport från Stockholms universitet, förtydligas hur klyftan mellan människans värld och naturens värld ökar. Naturen sköter sig själv långt bort från stela kanter och blålysande mobila ljus. I naturen ger bruset avkall för tystnaden. Människans åsikt om hur världen borde vara och borde skapas den hörs inte där. Klass, kön och hudfärg inget av detta bryr sig varken stenen eller skatan om. Naturen gör på så vis den identitetssökande människan nollställd och okategoriserad. Vart vi sätter nästa fotsteg är mer relevant. Att-göra-listan fylld med självförverkligande blir mindre viktig och avsaknaden av etiketter får oss att äntligen pusta ut.

Det är liksom så himla skönt att bara vara ingenting ett tag, en känsla som vi nu
i valtider kanske ska ta nytta av?

För när vi blir så där avskalade så minskar vi på vår kontroll och självbesatthet. Vi vänder blicken utåt och uppmärksammar hur vattendragen sinar och skogsbränder kan tändas av den minsta gnista. Eldförbudet och sommaren 2018 fick oss att bry oss. Marken under våra fotsteg blev inte längre en kuliss, utan en levande del av oss själva.

Vi känner nu naturens smärta. Våra egna hjärtan har börjat att brinna.  
På sociala medier denna sommar har många av oss velat få den lilla människan att vakna.

Människor som har en bibehållen relation med naturen beter sig nämligen ofta så. Forskning visar hur en känslomässig kontakt till naturliga omgivningar gör att vi ser vårt egna välbefinnande utifrån ett större perspektiv. En vetenskaplig studie från en veckas vildmarksäventyr förtydligar också hur tid i naturen får oss att rannsaka oss själva. I naturens värld ser vi konsekvenserna av våra handlingar. Värderingar och prioriteringar sätt på sin spets. Valen vi gör i nuet blir viktiga. Vi tvingas att ta ansvar. Vi vill att andra ska ta samma ansvar. Drivkraften är osjälvisk pådriven av rädsla och sorg men framför allt kärlek.

Vi vill ha en ny värld! En vettigare värld! Men hur sjutton ska vi göra?!?

För de är ju inte lätt! När vi tar oss ut till en park, en skog, ett fjäll, eller ett hav tickar nämligen hjärnan igång i full fart. Vi går igenom allt som har gjorts och sagts. Kommer på saker som att vi glömde skicka grattiskort till familjemedlemmar. Kanske rent av är elaka mot oss själva. Ibland är självhatet en svår kritiker att hantera.

Men ge inte upp. Stanna kvar tills hjärnan inte längre har något att sortera. Tills att du är uttråkad och matt. Tills att blicken vänds utåt och du uppmärksammar de växter, träd och djur som finns runt omkring. Kom bort från ditt egna tjatter ett tag. Bara sitt där, i lugnet, i det avskalade och fråga naturen hur den tycker att livet borde va?

Var sedan redo och lyssna. Svaret kanske kommer mer som en känsla. Ett ord flera ord. En mening.

Ha papper och penna i fickan, ibland är det svårt att minnas när allting blir så självklart.  Ta sedan med dig lappen till kontrasten. Läs den innan du stoppar dina val i små vita kuvert och innan kryssen på människor med sociala etiketter spelar roll.

Då skulle jag ändå säga att du har gjort ett tappert försök.
Den lilla människan i allt detta stora.

Att komma hem, att ha många hem och det där med platser som berör.

Vid Charlottenberg korsar vi gränsen mellan Norge och Sverige. Vi tar båda ett djupt andetag. Tallskogarnas raka linjer får oss att känna att nu är vi på väg hem. Vi campar vid en sötvattenssjö. Vi ler mot varandra. Leendet uppstår igen när vi nästa dag svänger av riksväg 154, upp på en grusväg sydost om Svenljunga. En grusväg som vi kallar "vår". Vi skymtar vårt röda hem och pustar ut. Allt ser ut att vara som det ska vara. Lukten liknar den som vi lämnade för 18 dar sedan, fast gräset verkar ha vuxit mindre än beräknat. När nyckeln sätts in i dörren kommer känslorna. Trygghet, tillhörighet, sammanhang, kärlek, ett fotfäste i virrvarret, identitet, glädje, axlar som äntligen slappnar av.

upload.jpg

Men vad är det som händer just där och då med oss människor? Vad händer när vi kommer hem eller till en plats som berör?

Jo, forskning inom b.la. miljövetenskap, lägger specifikt fokus på just de emotionella band som vi människor skapar till specifika platser och sammanhang. Vi kan kalla det "sense of place", och behandlar begrepp som platsanknytning/platsidentitet. I teoretiska termer beskrivs det som "De specifika komponenter och känslor som gör en plats unik, vilket existerar i människors upplevelse av plats, som i sin tur påverkas av platsens fysiska prägel, mänsklig handling och sociala relationer".

Det finns ett intresse av att försöka förstå just den känslan vi känner när vi möter olika miljöer och enligt en litteraturundersökning av Lewicka, 2010 verkar de flesta människor ha en slags platsanknytning på något sätt. Alltså, oavsett om du bor i staden, på landet, upplever dig själv som en slags resenär, så verkar de vara en del av att vara människa att vi per automatik, i mötet med vissa miljöer, väljer att skapa en relation med dessa. Platsen etsar sig in i våra hjärtan, lika väl som en anknytning till en annan människa.

Kanske är det till och med enklare för oss människor att skapa anknytning till en plats än en annan människa? Vad tror du om de?

upload.jpg

Vi kan ha en starkt anknytning till olika platser men i boken " House as a mirror of self" tydliggör Clair Cooper, hur det för de allra flesta, är otroligt viktigt att ha ett ställe där vi kallar hem. Ett hem står för rötter. Att vara hemma blir en symbol för kontinuitet och ordning. Det är här vår identitet formas, bekvämlighet, tillhörighet, säkerhet och skydd. Utan ett hem blir individen sökande och platslös, vilket kan vara en frihetskänsla för ett tag men oftast en svår känsla att bära under en längre tid.

Vad som är hem för just dig och mig kan dock vara olika...

Det kan vara ett rum, en konkret plats, ett ställe i världen, kanske platsen du varit längst på eller vuxit upp i?  Det kan också vara de specifika komponenter som platsen har som gör den speciell ex, mosslukten i kombination med vajande granträd eller kullerstenar och små caféer i gathörn. Detta gör att just din unika plats kan återkomma i olika delar av världen. Ett hem kan i denna teknologiska värld också finnas digitalt. Kanske har du ett ställe på internet som du kan vara trygg och formas i? Vissa benämner också hur hemmet mer sitter som en känsla i kroppen och därmed alltid finns tillgänglig.

upload.jpg

När vi varit borta från det vi kallar "hemma" visar olika vetenskapliga studier att vår anknytning till platsen ökar.

Oftast korrelerar platsanknytning med tid spenderad på platsen, men både Lewicka och bla Per Gutavsson, 2009, diskuterar hur resandet och upplevelser av andra platser gör att vi får ännu starkare anknytning till vårt hem och just våra symboler.  Detta gör att när vi kommer hem från en resa så förstärker vi symboliken med just vårt hem och kanske till och med blir ännu mer engagerade i frågor som rör detta?

Vad tror du om detta? Ökar platsanknytningen när vi har varit borta ett tag? Ökar platsankntyningen till hemmet, när vi har sett många andra hem?

upload.jpg

Sammanfattningsvis visar de flesta studier på att människor med hög platsanknytning demonstrerar en högre känsla av tillhörighet, är mer nöjda med sitt liv, har starkt socialt kapital och upplevde ett starkt existentiellt fotfäste. Intressant nog visar vissa studier att hög platsanknytning också korrelerar med att vi som människor är mindre egocentriska och verkar föra mer tydliga resonemang kring frågor om värderingar och universalism.

Men vad är det som gör att vi skapar känslomässiga band till en specifik plats? Är det byggnaderna? Människorna? Utbudet av butiker och caféer? Det rika djur och växtlivet? Eller är det något helt annat som vi inte riktigt kan sätta fingret på.

Detta är dock svårare, att enligt den forskning jag har läst att faktiskt förstå. För vissa människor är det de sociala (mänskliga relationerna) som formar känslan av hem. Andra för diskussioner om fysiska aspekter och hur träden, miljön, just den gässgården eller det torget får dem att ankra sig. En del studier tar även upp det som kallas "genius loci", och som relaterar till hur vissa platser upplevs ha en egen själ och ande. Karin skriver så insiktsfullt om hur svårt det är att lära känna en plats. Hur platskänsla tar tid, är svår att sätta sätta fingret på men ändå är så närvarande och viktig.

upload.jpg

Även om de är svårt så är det alltså värt att fundera på, vad det är för aspekter som
framkallar känslor i den plats du kallar hem?
Varför är just denna plats viktigt för dig?

För även om forskning, vetenskap och studier, talar sitt språk, så säger de inte allt och det är viktigt att vi själva reflekterar över de känslor som vi formar till specifika miljöer. Observera att alla känslor även de som är svåra och obehagliga måste tas in och värderas. Även om platsidentitet korrelerar till ökat välmående är det också värdefullt att fundera på de negativa konsekvenserna av platstillhörighet.

Kan det vara så att för hög känsla för en plats också gör oss sköra om denna plats försvinner? Kan det vara så att för hög känsla av plats skapar ett fiendeskap mot andra? Kan vi älska en plats för mycket?

Så nu vill jag höra från er!! Vad har du själv för tankar om plats, anknytning och känslomässiga band?
Upplever du att vissa platser är mer betydelsefulla än andra?
Undrar också om du bara har ett ställe som du kallar hem eller flera? och vad detta/dessa hem symboliserar för dig?

Gillade du det här inlägget? Det värmer mitt hjärta att veta det!
Kommentera eller Gilla inlägget genom att trycka på hjärta symbolen <3

Fantastiska Urkult och en promenad om naturens hälsoeffekter.

Urkult, i Näsåker är en den festival som ligger mig närmast om hjärtat. Den har musik ifrån landskapet och människor som spelar med drivkraft. Den erbjuder musikgenier som Säkert, Annika Norlin med texter som berör. Med en internationell prägel så dansar toner, utryck och former som inte hörs på Radion in i min närvaro.  Jag dansar med i rytmen, lär min kropp nya steg. Urkult har också klara budskap om jämställdhet, omtanke, rättvisa och respekt. Den försöker ta fram det stora i det lilla utan att göra de så där pretiöst och extremt "annorlunda". 

Detta år är Vara med Naturen med i programmet av aktiviteter och ingen är gladare än jag. Mina föreläsningar och workshops har blivit översatta till en hälsopromenad där jag med vetenskaplig fakta informerar om hur vårt fysiska, psykiska och (vågar jag skriva det) existentiella välmående påverkas av naturen. Programmet är också fullproppat med reflektionsfrågor och praktiska tips på hur vi kan använda oss av naturen för återhämtning och ökad vardagsenergi. Lördagen den 4 Augusti, kl 11.00 är tiden, begränsade platser, men förhoppningsvis blir det mer gånger.

Kan du inte komma på lördagen så stanna mig i mina steg och säg hejsan svejsan! Vill få kontakt med er läsare och bara ett enkelt "jag ser dig" betyder så mycket :)

Naturens hälsoeffekter

Efter urkult väntar muddosnationalpark och en sväng höger mot Senija i Norge. Veckor av upplevelser i norra skandinavien. Tältet är med, min partener in crime är på g, vatten och mat och en kropp som säger ja! Vi ska med bilen flow, se de vi ser, känna det som behöver kännas och uppleva den puls som är svår att nå i ett urbaniserat landskap. 

upload.jpg

Jag lutar mig mot ett träd, vilar inför resan och reflekterar även över några ord som den senaste veckan gått lite längre in hjärtat. De säger jag drivs av att utvecklas mer än vad jag drivs av trygghet. Jag vet inte vad dessa ord betyder just nu, men de är med mig på resan upp mot vildmarken och det jag inte kan styra. 

Vi får se hur jag uppdaterar bloggen och instagram under tiden jag är borta. Det blir det de blir. Mötet och närvaro i nuet står i centrum. Ta väl hand om er och varandra ❤︎ ❤︎

Att tillhöra ett landskap.

Tim Ingold’s concept of the ‘Dwelling perspective’, försöker överkomma separationen mellan människan och dess landskap, genom att föreställa sig att landskapet bär på en konstant, skapande berättelse. Det är landskapet som vittnar det som övertid utspelar sig och bär därmed på ett levande minne av allt och alla utryck av liv som existerat där. Du kan läsa om Dwelling i en enklare artikel eller mer djupgående PDF.

Att uppleva ett landskap är att ingå i en process av att i nuet minnas allt som varit. En process där vi utifrån våra tidigare erfarenhet går in i en tidsresa där vi skapar och upplever tillsammans med landskapet tidigare erfarenheter. Lite som att vi förenar antropologin med arkeologin och nutid.

Ordbajs för vissa men för mig öppnar det upp mitt sinne och skapar en tankebubbla av magi.

Bilder från Färöarna, där mina steg bara var ett av många, i ett ständigt levande liv.

levande landskap.

Jag tycker att det är viktigt att vi förstår att naturen vi upplever inte endast är en kuliss för mänsklig aktivitet, utan en levande helhet som vi konstant samspelar med. Låter som sagt kanske flum och svårt, men på vandringar i Sverige så är det många av oss som upplever hur stenrösen, gamla gärdsgårdar och dalar får oss att tänka på den vardag som tidigare varit så självklar där. I flera vetenskapliga studier, där människor tillfrågas om varför landskapet upplevs som hälsofrämjande så kommer då och då också just dessa kulturella aspekter upp. Vi mår bra av att känna oss som en del av en historia. 

Stenrösen kickar till liv ett intresse, fascination och nyfikenhet.
En anknytning till de som tidigare varit. 

levande landskap

Men kulturella aspekter behöver inte alls bara vara av människan skapade objekt. Gamla träd, mossiga stubbar, specifika arter ger oss information om att landskapet fått växa vilt. Människor vandrar långa vägar för att nå till denna vildhet och få vila i dess (o)konstruerade och  (o)kontrollerade famn. Studier visar hur orörda landskap får människor att känna sig hemma, som en del av naturen och som en del av ett flöde.

Jag själv stannar upp vid stenhögen som tidigare varit en bostad längs med kusten. Slås av tankar ifall de människor, som för mig levde då,  kanske skulle skratta åt kaoset i det vi kallar nu. Jag tänker på framtiden och hoppas att stenhögen aldrig ska fraktas bort. Att stenhögen sakta ska bli täckt av mossa och lavar. Jag vill ta bort mig själv från landskapet, vill inte vara där och skapa spår.  Andetaget gör sig påmind. Jag andas in saltdoftande vind. Människorna som levde då viskar i form av en känsla. Känslan berättar att jag är en del av stenen, en del av de växter som börjat omringa dess hårda skal. En del av de människor som likt mig vandrat livets stig.   

Det förflutna och framtiden finns i det jag kallar nu.
En känsla av tillhörighet.

P1000786.JPG

The Dwelling Perspective  ger mig det sunda förnuft som både du och jag så desperat behöver just nu. Vi måste börja inse att landskapet, den fantastiska detaljrika scen som vår vardag sker i är levande. Landskapet minns våra handlingar, den kommer ihåg den näring vi väljer att ge och den får ärr när vi förstör dess artrika ekosystem.

Vad vill vi att nästa generation ska minnas när de vandrar på våra stigar? Hur vill vi att våra barn ska må när de själva tar steg efter steg i landskapet?

 En reflekterande Torsdag ❤️💓 
Hur känner ni läsare? Har ni hört talas som The Dwelling Perspective eller liknade teorier? Slås ni också av reflektioner om tidigare liv när ni i sommar upplever vårt vackra landskap?

Gillade du det här inlägget? Det värmer mitt hjärta att veta det!
Kommentera eller Gilla inlägget genom att trycka på hjärta symbolen <3

Våra stenåldershjärnor behöver naturen inte överskattat storstadskaffe.

upload.jpg

Då var det dags igen. Ny krönika publicerad på Vilse.co

Jag kan inte säga att jag är en av de personer som älskar storskaliga stadscaféer. Tycker liksom att kaffet får en annan smak när det kommer med ett slarvigt skrivet namn, i skållhet papperskopp. Jag tar en klunk. Så illa kanske det inte är ändå, men vad gör jag egentligen här?

Jo, livet som bjussar på så mycket utveckling, härliga upplevelser men också mentalt kaos och ständig hets har gjort mig irriterad och svag. Speciellt är det när jag är i större i städer.. då kan jag verkligen känna att mina krafter lätt tar stryk och jag fick jobba hårt med att bara hitta till detta fik. Som tur var ska kaffe vara den pick-me-up vi behöver när allt känns fel. Bara doften av denna underbara böna kan underlätta de största av problem. Lika snabbt som kaffet beställs, går dock denna effekt ut. Jag funderar på påtår och mer långvariga strategier som får våra kroppar att hålla ut.

För de är ju inte bara jag som är sliten! Hjärntrötthet, utbrändhet och överkänslighet är nyord. Enligt rapport från Försäkringskassan är sjukskrivningarna ett samhällsproblem. Ångest, oro och stress hör till vanligheterna. Människor som en dag bara tar slut. Jag slögooglar. Läser texter om att vi har förlorat vår relation till livet. Vad är meningen med allt egentligen? Enligt Socialstyrelsen ökar depression och psykisk ohälsa icke förvånansvärt, även hos barn.

Jag tror att utvecklingen helt enkelt handlar om att vi trycker in och gör för mycket! I vårt livspusslande ska varje sekund planeras in. Att köra bil och ringa ett jobbsamtal samtidigt som vi äter en macka till lunch, är idag mångas “vinnande” verklighet. Hjärnforskaren Katarina Gospic, förtydligar dock hur vår hjärna sett likadan ut de senaste 40 000 åren och därmed inte är riktigt anpassad för multitasking. Fokus, kontroll och olika beslut hit och dit kräver nämligen att hjärnans organisationscentra (prefrontala cortex) alltid är i full produktion. Klart att vi tillslut kollapsar! Våra hjärnor har fått nog och kaffe eller en trendig ny diet nja, det fixar inte de långsiktiga problemen i en sönderstressad kropp.

Kanske är det därför så att våra “stenåldershjärnor” istället behöver blanda all denna hets och produktion med miljöer av enkelhet, återhämtning och reflektion. Att en trygg naturmiljö är det som verkar funka bäst, behöver vi inte tänka länge för att förstå. Rent historiskt har människan alltid återhämtat sig i naturen, en teori som nu är vetenskapligt bevisad.

I bl.a. en studie från Stanford University har forskarna använt sig av EEG för att se ifall det finns någon skillnad på hjärnaktiviteten hos personer som tar en promenad i staden och de som promenerar i en park med biologisk mångfald.
Resultatet var att de kunde se hur de människor som gick i parken hade minskat blodflöde i prefrontala cortex. Det visade sig att promenaden i parken gett det ständigt, aktiva kontroll centrumet en chans att sakta ner. Kortisolet, som hos många av deltagarna låg på rekordnivå hade också minskat i produktion och de uttryckte hur naturen gett dem en möjlighet till självreflektion.

Studier från b.la. Göteborgs grön rehabilitering verksamhet, förtydligar hur skogar, grönområden och brusande hav skapar kravlösa miljöer där intryck får komma och gå, utan att vi ska vara där och peta. Naturen ger inte vår livspusslande hjärna lika mycket att kontrollera och en chans till att bara va, något som för själen kan tyckas känns ganska bra…

Vår respons på naturliga miljöer, men även på sinnesstimuli som får oss att tänka på naturen, är oftast direkt. Forskning visar hur kontorspersonal, genom att de bara förflyttats till en fönsterutsikt av lövträd upplevde hur arbetsmiljön och välmåendet förbättrades, dag för dag. Vi orkar liksom inte leva i ett konstant stadie av kamp och flykt och något så enkelt som att bara lyssna på fågelsång, ger kroppen en mikrovila och lugn och ro ett tag.

För vila är inte så farligt som vi tror. När hjärnan får en chans att andas ut, kommer nämligen de positiva hälsoeffekterna som på automatik. Flera studier visar hur tid i och med naturliga miljöer ökar vår förmåga till kreativitet, nya idéer och innovation. Bättre immunförsvar är också ett resultat. Arbetsplatser med gröna inslag rapporterar mindre sjukskrivningsdagar och förbättrad prestation. Något för er chefer att ta till er!

För vi kan inte längre ignorera vetenskaplig fakta. Borsta bort naturen som något som inte passar in på mig och min livsstil. Naturen kan inte heller bara vara en hobby, som går att utnyttja när lusten utan naturkontakt måste in i vardagen. Jag menar hur jobbigt kan de va att ta en extra promenad eller att bara välja och stirra på ett löv ett tag? För även om jag själv också tycker att en kopp starkt kaffe för stunden smakar och doftar så gudomligt bra, kanske det är det dags att ge kroppen den långsiktiga förändringen den faktiskt vill ha?

I sommar skapa de som inte går att förutse.

De senaste dagarna har jag tänkt på att vi vuxna ska veta och va så himla mycket, hela tiden!

Vi ska ha åsikter om allt och veta vart skåpet ska stå. Vi ska ha kontroll över både våra egna och även andras känslor och tankar. Vi ska ha struktur och en planerad vardag med klara mål.  Läste ett blogginlägg om hur vi blir framgångsrika genom att varje sekund skulle ha sin klara strategi. Jag orkade faktiskt inte läsa hela. Förstå mig rätt, jag himlar inte med att vi som super effektiva myror fyller vårt bankkonto och upplevelsekonto till max. Frågan för mig är dock, om inte denna attityd också kommer med ett dyrt pris där

vi faktiskt börjar förlora livets magi?

upload.jpg

Jag menar som barn är vi ju just som magiska sagofigurer. Brukar tänka att många småbarn ser ut som Rumpnissar som springer runt med stora  "Vaffö gör vi på detta viset? ögon". De undrar och ifrågasätter. De är fundersamma och reagerar på sina känslor. De har inga egentliga fokus eller mål förutom de mest basala. De lever istället för det som sker i nuet och i utforskandet. De är oplanerade, ostrukturerade och jag säger inte att detta är för oss vuxna att konstant va, men nu visar forskning att

det faktiskt vore bra om vi kunde släppa allt fokus ett tag...

upload.jpg

Låt mig förklara. Rent vetenskapligt drivs processen av den mer fokuserade och ”vetande” tanken av neuroner i prefrontala cortex. Det är så vi människor skapar koncentration och blockar ut allt annat flöde. Toppen att ha på möten och absolut nödvändigt för en vardag med livspusslande, men kanske inte jämt och ständigt och framförallt inte när vi nu i sommar vill slappna av.

För när vi tillåter oss själva att inte veta allt ett tag, utan istället nyfiket betraktar att livet, i varje stund är som nytt. Ja, då är det neuroner i parietalloben som sitter i den bakre delen av hjärna som aktiveras. Studier visar att just nyfikenhet är länkat till återhämtning och kan påverka hjärnans elektriska signaler då dessa lugnas ner till en mer avslappnande frekvens.  Fakta är alltså att vi blir lugna om vi väljer att "koppla bort" intellektet och istället reflekterar över att livet är en process som vi kan lära oss mycket av. Forskning visar också att detta i sin tur gör att 

Vi blir mer kreativa och innovativa. Vi kommer med nya lösningar och inspirerande förslag.

upload.jpg

Men vad har då detta med naturen att göra?

Jo, för oss som känner att "vuxenlivet" gjort att vi förlorat kontakten med vår inre rumpnisse, bör enligt forskarna ta oss ut till en park, skog eller mot ett hav. Studier visar nämligen att när vi spenderar tid i nauren så stöttar miljön och omgivningen oss till att bli mer nyfikna. Vi sitter och stirrar mot ett öppet hav, upplevelsen känns direkt och intim. Vi behöver inte vara där och påverka, utan i naturen får vi styras av känslointryck.  När vi går igenom en lövskog så kan vi inte hjälpa att fascineras av skogens detaljer. Vi reflekterar över varför livet ter sig på detta krokiga vis? Vinden ger taktila impulser mot bara ben...

Reflektioner, varför, hur och vad? Visst är det skönt att inte veta ett tag...

upload.jpg

 Flera studier berättar också att de som spenderar mer tid i naturen och i spontan nyfikenhet känner att de efteråt i "vardagen" kan prioritera bättre. Kanske är det därför så att den närvaro som kommer i naturen, kan tas med in i dagliga livet och ge harmoni och känsla av utrymme.

Själv upplever jag att stunder i vardagen där jag  låter nuet guida, skapar de magiska som faktiskt inte går att förutse...

upload.jpg

Så nu i sommar försök att inte  planera varje sekund. Lämna istället andrum till att bara va! Gå ut en timme eller bara 10 min, utan att de är en promenad från a till b. Låt istället nyfikenheten guida och berörs av de du känner, hör och ser. Ta in alla små detaljer av din upplevelse. En bra idé är att faktiskt gå ut med mindre barn då de per automatik får en att leva i deras magiska verklighet...

upload.jpg

Kan tyckas svårt i början, speciellt då vi är så vana vid prestation och driv. Försök därför att inte ge upp, utan träna din hjärna att vara i nuet, likt du tränar din kropp. Va med alla de där tankarna om att du borde göra något vettigare. Låt de komma och gå. Bli till och med uttråkad men bara fortsätta uppleva livet ändå. Något jag själv fått öva på!

Tillåt naturen att påverka dig och upplev de som du som sagt Inte kan förutse!!

Har skrivit HÄR om mitt egna motstånd som var tvungen att brytas och sedan blev en fanatisk kväll i närvaro med månen. Som sagt måste själv utmana mig själv med att omfamna nuet mer....

Men nu vill jag höra från er läsare. Är ni bra på att omfamna nuet? Kan ni uppleva att det är skönt att koppla bort den där konstanta kommentatorn och kontrollanten ett tag ? Vill också kolla med er om ni vill ha mer länkar till vetenskapliga artiklar? Säg då bara till!

Gillade du det här inlägget? Det värmer mitt hjärta att veta det! Kommentera eller Gilla inlägget genom att trycka på hjärta symbolen <3

Måste vi skrika efter tystnaden?

Om du vill får du gärna just nu ta en stunds reflektion över de ljud som du uppfattar. Kanske är din miljö fylld med skratt från härliga barn? kanske hör du din partner banka i köket efter mat? eller kanske är det så att det bara brusar lite lätt från ditt andetag. Oavsett hög, låg, bullrande eller dov "ljudstatus", så kommer det ljudmiljöer vi befinner oss i under en dag att påverka hur vi mår och just dessa har nu blivit en allt hetare diskussion.

Tystnaden behöver vi den? 

upload.jpg

För trafikbuller och brusfyllda ljudnivåer inomhus går trots en digitaliserad värld upp. Urbanisering, utveckling och en allt mer människofylld arbetsmiljö, gör att flera nu klagar på svårigheter till att finna lugn och ro. Faktum är att behovet av tystnad blivit politik då tysta områden och miljöer är en bristvara. I kartläggningar och guider både i Stockholm och Göteborg kan vi med mätningar se hur ljudnivåerna i våra större städer, med åren ökat. Få städer erbjuder omgivningar kring det rekommenderade 40 decibel måttet och kanske är de så att vi nu måste

Skrika efter tystnad?

Enligt Eric Skärbäck, från SLU, intervju finns HÄR, beror detta på att tystnad ofta blir ett åsidosatt behov som dessvärre inte bejakas vid stadsplanering. Eric ifrågasätter hur lägenheter i områden med höga ljudnivåer ens kan få byggas? Speciellt, när rapporter visar att just dessa miljöer kan få dramatiska konsekvenser på hälsa och välmående.

För buller eller rent allmänt höga ljudnivåer kan inte bara leda till hörselskador utan stress, trötthet och irritation är andra symptom. Det visas också att om vi utsätts för allt högre ljud under en längre period, så blir blodtrycksförändringar och sömnstörningar vanligare, vilket i sin tur kan leda till utbrändhet och hjärtkärlsjukdomar. När de tysta miljöerna, som skulle kunna vara ett botemedel för dessa förändringar tas bort, ja då är vi i stor risk att utsätta oss själva för fara.

Prasslande löv ca 20 decibel

upload.jpg

Tystnaden är som Karin Meyer säger,
en stor och viktig framtidsfråga.

Hon anser att vi måste bejaka människors behov av återhämtning och inse hur tystnad och reflektion är en del av folkhälsa. Du kan se ett intressant reportage HÄR, om Karin där hon också förtydligar det Erik säger om att behovet av tystnad står i konflikt mellan många övriga samhällsintressen.

Vi kanske därför måste just skrika efter tystnaden? Eller iallafall förtydliga hur viktig den är för vår hälsa...

I min egna ljudnivå analys här och nu på mitt "kontor"  i Svenljunga inser jag att jag nog befinner mig runt det rekommenderade  40 decibel. Detta är då jag kan skatta mig lycklig och faktiskt höra fåglarna i bakgrunden av tangentbordets smattrande. Jag skriver inte detta för att skryta om mitt perfekta medelklass liv, utan faktum är att ju längre ifrån staden, desstu mer möjlighet till naturliga miljöer, som förståeligt nog har en helt annan effekt på oss än tunnelbanas bedövande gnissel....

För i skogen eller längs med dalande och öppna fält är det självklart inte helt tyst,
men oftast är det ljudnivåer på en betydligt lägre frekvens.

Fågelkvitter och porlande vatten upplevs inte heller lika direkta, utan dova och milda vilket till stor del har att göra med att deras "vibrationer" inte begränsas in i en 16 km lägenhetsyta. Naturliga områden, likt parker i staden fungerar på samma sätt. Enligt studier är dessa oumbärliga för folkhälsan då deras växtlighet och höjdskillnader skapar en naturlig barriär och därmed en möjlighet till urbana tysta rum. Forskning visar intressant nog att vi också genom att höra just naturljud faktiskt inte störs lika mycket av motorvägen vars swichhhhhhhhhande ligger just bredvid.

Själv har jag ett stort behov av tystnad för fokus och koncentration och känner snabbt av när det är för brusigt. Ofta är det miljöer med en kombination av olika ljud som jag blir heeeeelt galen av! Som på fullpackade caféer, där folks röster smälter in i varandra och baristas som slår med kaffemaskiner i bakgrunden. Galen var ordet!

Att lyssna på regndroppar är mitt bästa!!

upload.jpg
upload.jpg

För att fortsätta att testa hur du själv påverkas av ljud, så skulle jag uppmana dig till att läsa ett tidigare inlägg om Soundscape. 

Vill du utveckla din egen reflektion skulle jag också rekommendera att inte bara analysera den plats du är på nu, utan ta exempelvis en sträcka som du går ofta i din vardag. Kan vara resan från frukostbordet till ditt arbete, från jobb till dagishämtande, från soffan till ICA, eller din morgonpromenad i parken. Lyssna, ta in helheten av ljudet. Skriv också ner exakt vad det är du hör och vad ljudet får dig att känna.

Då inomhusmiljöer gör att ljudet studsar runt mer så observera också inomhusmiljön du främst är i, kan ju faktiskt vara så att när du kommer in till din arbetsplats så upplever du att ljudet känns mer påträngande!

Försök att efter denna analys fundera hur du kan göra din sträcka mer anpassad för återhämtning. Om du promenerar kan du ta en annan slags väg, med mer naturområden till jobbet. Om du har en brusig arbetsplats, kan du ta lunchen i en park eller söka upp om det finns mer tysta rum. Du kan också testa att applicera naturljud till en brusande miljö för att se om detta förbättrar upplevelsen. Lyssna som mig på regnets droppar eller ladda ner denna app där du kan hitta dina egna favoriter.  

Men nu vill jag höra ifrån er? Har du svårt att finna miljöer för tystnad? Påverkar detta dig på något sätt? Tror du rent allmänt att vi behöver tysta områden för vår hälsa?

Gillade du det här inlägget? Det värmer mitt hjärta att veta det! Kommentera eller Gilla inlägget genom att trycka på hjärta symbolen <3