Ett försök till en röst när valen är många

upload.jpg

Konstigt nog så låter mina taktlösa steg förhållandevis lite. Vandringskängor som rör sig på barrfyllda stigar skapar endast dova, evigt hasande ljud. Skogsduvor som skorrar. Väggmossegrönt, tagellavgrått och granbarksbrunt. Färgskalor av lugn. En skog till skillnad från valplakaten som nu poppat upp längs med slingriga vägar behöver inte skrika efter uppmärksamhet. Skogen har  inga politiska manifest men kommer enligt mig med mer självklara svar.

Är det kanske därför hit vi ska gå när frågorna och valen blir för många?

I b.la. en rapport från Stockholms universitet, förtydligas hur klyftan mellan människans värld och naturens värld ökar. Naturen sköter sig själv långt bort från stela kanter och blålysande mobila ljus. I naturen ger bruset avkall för tystnaden. Människans åsikt om hur världen borde vara och borde skapas den hörs inte där. Klass, kön och hudfärg inget av detta bryr sig varken stenen eller skatan om. Naturen gör på så vis den identitetssökande människan nollställd och okategoriserad. Vart vi sätter nästa fotsteg är mer relevant. Att-göra-listan fylld med självförverkligande blir mindre viktig och avsaknaden av etiketter får oss att äntligen pusta ut.

Det är liksom så himla skönt att bara vara ingenting ett tag, en känsla som vi nu
i valtider kanske ska ta nytta av?

För när vi blir så där avskalade så minskar vi på vår kontroll och självbesatthet. Vi vänder blicken utåt och uppmärksammar hur vattendragen sinar och skogsbränder kan tändas av den minsta gnista. Eldförbudet och sommaren 2018 fick oss att bry oss. Marken under våra fotsteg blev inte längre en kuliss, utan en levande del av oss själva.

Vi känner nu naturens smärta. Våra egna hjärtan har börjat att brinna.  
På sociala medier denna sommar har många av oss velat få den lilla människan att vakna.

Människor som har en bibehållen relation med naturen beter sig nämligen ofta så. Forskning visar hur en känslomässig kontakt till naturliga omgivningar gör att vi ser vårt egna välbefinnande utifrån ett större perspektiv. En vetenskaplig studie från en veckas vildmarksäventyr förtydligar också hur tid i naturen får oss att rannsaka oss själva. I naturens värld ser vi konsekvenserna av våra handlingar. Värderingar och prioriteringar sätt på sin spets. Valen vi gör i nuet blir viktiga. Vi tvingas att ta ansvar. Vi vill att andra ska ta samma ansvar. Drivkraften är osjälvisk pådriven av rädsla och sorg men framför allt kärlek.

Vi vill ha en ny värld! En vettigare värld! Men hur sjutton ska vi göra?!?

För de är ju inte lätt! När vi tar oss ut till en park, en skog, ett fjäll, eller ett hav tickar nämligen hjärnan igång i full fart. Vi går igenom allt som har gjorts och sagts. Kommer på saker som att vi glömde skicka grattiskort till familjemedlemmar. Kanske rent av är elaka mot oss själva. Ibland är självhatet en svår kritiker att hantera.

Men ge inte upp. Stanna kvar tills hjärnan inte längre har något att sortera. Tills att du är uttråkad och matt. Tills att blicken vänds utåt och du uppmärksammar de växter, träd och djur som finns runt omkring. Kom bort från ditt egna tjatter ett tag. Bara sitt där, i lugnet, i det avskalade och fråga naturen hur den tycker att livet borde va?

Var sedan redo och lyssna. Svaret kanske kommer mer som en känsla. Ett ord flera ord. En mening.

Ha papper och penna i fickan, ibland är det svårt att minnas när allting blir så självklart.  Ta sedan med dig lappen till kontrasten. Läs den innan du stoppar dina val i små vita kuvert och innan kryssen på människor med sociala etiketter spelar roll.

Då skulle jag ändå säga att du har gjort ett tappert försök.
Den lilla människan i allt detta stora.